söndag 8 november 2009

Murens fall 1: Det mogna Tyskland

Man ska naturligtvis inte överdriva skillnader mellan nationer. Risken att hamna i grumliga vatten är uppenbar. Men det finns en lockelse och analytisk fördel i att göra vissa generaliseringar. Dessutom blir det löjligt att helt förneka att länders olika erfarenheter skapar olika utvecklingsvägar.
En slutsats jag har dragit är att länder som tvingats ifrågasätta hela sin identitet inte sällan når stor mognad. De kommer vidare. Det gäller Spanien, som med kraft kastade av sig Franco-oket i slutet av 1970-talet. Man kan också hävda att Sveriges ogenerade omfamning av moderniteten och stora språng in i välfärdsstaten under 1900-talet hade sin grund i att de svenska ledarna slutligen bestämde sig för att det var helt meningslöst att älta förlorade territorier och förlorad stormaktsstatus – att förlusterna kanske rent av var till gagn för folket.
Och tesen gäller i allra högsta grad Tyskland, som står i fokus för firandet av 20-årsminnet av murens fall. Som Svante Weyler sade i radions Godmorgon Världen: kan man ens tänka sig att Frankrike eller USA på detta sätt skulle fira förlusten av kolonier eller förlusten i Vietnamkriget (fastän detta vore rimligt)? Tyskarna, i alla fall deras ledare, har under hela efterkrigstiden vant sig vid att hylla europeiseringen av Tyskland som något mer eftersträvansvärt än att försöka förtyska andra. I dag är ingen längre rädd för Tyskland, men hela Europa behöver den mogna tyska modellen.
Motsatsen är länder som Italien och Ryssland, som i högre eller lägre grad ”fastnat i historien”, för att använda statsvetaren och filosofen Francis Fukuyamas ord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar