Bolling till vänster.
Mänskligheten har aldrig legat så skrynkligt till som i tv-huset vid tvåtiden i dag. Daniel Sjölin pressade tre samtalsgäster på apokalypsen. Människans undergång. En av gästerna var jag. De två andra var Aase Berg och Jens Assur, sympatiska nya bekantskaper för mig. (Berg har jag gett en släng här i bloggen för dystopiska texter hon skrivit.)
Man kan väl säga att poeten Aase stod för den bekymrade approachen, medan Jens, som är aktuell med ett lysande fotoverk om överkonsumtion, intog ett slags mellanställning. Och jag var den glada optimisten.
Tror jag, för det är notoriskt svårt att komma ihåg vad man sagt efter en mediesittning, särskilt med studiolampor i ansiktet. Men jag vet vad jag inte hann med att säga, fast det kändes så himla angeläget på förhand.
Jag hann INTE säga att pessimisten alltid anses seriösare än optimisten (som gärna stämplas som naiv). Inte heller hann jag kläcka ur mig att de som ofta begriper bäst vad det är som händer i världen när det är kris är de ständigt häcklade beslutsfattarna: Medan dystra kulturarbetare och andra debattörer lägger pannorna i allt djupare veck och bekymrat studerar sina navlar piggnar regeringsrådgivare, företagsfolk och inte så få makthavare till, sätter sig ner och kommer på lösningar.
Jag hann dessutom inte säga att katastrofscenarierna är skadliga när de leder till rädsla. Att rädslan är vår största fiende - inte oro och rastlöshet, som driver oss framåt. Att det är upprörande att ungdomar bibringas en bild av att vi håller på att förstöra samhället och jorden. Det är svårt nog att vara tonåring. Vi vuxna behöver ju inte spä på ungdomsdepressionerna.
Men jag sade väl en del annat. Precis vad kan man avslöja i Babel på torsdag kväll klockan 20.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar