Det oreflekterade föraktet för politiska kompromisser

Så här i efterdyningarna till Almedalsveckan kanske det kan passa att jag kommer ut ur den politiska garderoben – och på samma gång följer upp inlägget om min önskeregering.

Jag efterlyste där politiker som står över partitaktik och ideologiska låsningar och vågar vara pragmatiska. Därför kändes det som en bekräftelse att se mitt resultat av DN:s partitest. Det blev strängt taget jämnt skägg mellan tre riksdagspartier och små stegvis hopp nedåt till de fyra andra.

Jag är sålunda till 48 procent såväl miljöpartist som folkpartist och till 47 procent socialdemokrat. Dessutom är jag till 42 procent centerpartist, 40 procent moderat, 39 procent vänsterpartist och 38 procent kristdemokrat.

Det är faktiskt ungefär så jag känner det – med toppkänslan för endera av de översta partierna varierande från tid till annan – och det förklarar min återkommande benägenhet att rösta blankt (därmed inte sagt att det alltid blir så).

Med en sådan utsmetning var det väl inte särskilt vågat av mig att avslöja mina politiska preferenser. Men är det inte märkligt att många tycks vara mer redo att avslöja sina sexvanor än att berätta vad de röstar på? Möjligen har folk ännu svårare att svara på frågan vad de tjänar.

DN-krönikören Fredrik Strage är dock inte känd för att buskablyg, och mycket riktigt berättade han för några veckor sedan att han röstat på Folkpartiet. Men sedan hade han blivit gruvligt besviken, skrev han. Skälet till partivalet var Birgitta Ohlsson, som han uppfattat som en radikal och stark politisk röst i FP för feminism och solidaritet. När hon sedan lade ner sin röst i FRA-omröstningen ansåg Strage att han och många andra som röstat på henne blivit blåsta. ”Vi hade röstat på en feminist och blivit rövknullade av en karriärist”, sammanfattade Strage.

Jag retar mig på det där oreflekterade föraktet för politiska kompromisser. Kanske var just detta exempel bara retorik i en krönika som handlade om en massa annat, men föraktet framförs ofta på ett så självklart sätt.

Verkligheten fungerar precis tvärtom: De politiker som vill åstadkomma någonting måste göra sig av med mängder av käpphästar. Det innebär inte att de lämnar sina principer, bara att de vill kunna påverka över huvud taget. De mest grundläggande värderingarna kan de förstås inte kasta på sophögen, och det är jag övertygad om att Birgitta Ohlsson inte heller gjorde under den där FRA-omröstningen. Men vägen framåt går i sick-sack. Förr eller senare får de klokaste chansen att stå upp för sina viktiga principer och i bästa fall driva igenom dem.

Med Strages och många andra tyckares sätt att se på saken borde vi rimligen känna oss ”rövknullade” av såväl Nelson Mandela som Olof Palme och Barack Obama. En politiker som styvnackat vägrat ge vika var Olof Johanson, som lämnade den förra borgerliga regeringen på grund av sitt motstånd mot Öresundsbron. Och hur lyckat var det? För hans parti, för regeringen, för sakfrågan?

Det var bara det jag ville säga den här gången. Och nu känner jag att det väl ändå måste vara dags för lite semester. Vi hörs.