Till strid mot det hjärndöda partisystemet

Salig Odd Engström (S) var en sann visionär. Han var före sin tid, lite väl före kanske. Ett exempel på det är att han redan någon gång på nittiotalet förutspådde partisystemets död inom fem år. Det visade ju sig vara en ordentligt felställd prognos i tid. Jag är dock säker på att politiken färdas i den riktningen, och förr eller senare får Odd rätt.

Motsatsen vore faktiskt vansinne. I en demokrati går politiska beslut ut på att utveckla samhället i en riktning som majoriteten känner sig till freds med. Därför måste helt enkelt politiken konvergera. Och det är precis vad den gör

Den mest konkreta skillnaden mellan blocken i dag är på vilka nivåer man ska lägga olika transfereringssystem och om inkomstskatten ska upp eller ner med några procentenheter. Hur dramatiskt är det?

Partierna börjar bli som lagen i de allt hårdare professionaliserade stora europeiska fotbollsligorna. Katalaners hjärtan bultar för FC Barcelona och Madridbors för Real Madrid, men det är snart bara klubbnamnen som går att koppla samman lagen med de städer de sägs företräda. En fjärdedel av spelarna i Chelsea är engelsmän. En enda av Manchester Uniteds spelare är född i Manchester.

Partierna lånar från konkurrerande partier och ideologier skamlöst in idéer och lösningar som visat sig fungera, medan de i retoriken utåt får det att framstå som om klasskampen eller klyftorna mellan blocken eller hotet om skattechock är större än någonsin. Om Moderaterna är Madrid är Socialdemokraterna Barcelona, båda fyllda med idéer från andra politiska klubbar.

Som Niklas Ekdal skrev i en insiktsfull debattartikel för någon månad sedan: "Detta är dårarnas paradis, för blockpolitiken har aldrig varit mer förljugen och destruktiv än nu."

Mitt politiska dream team skulle bestå av kloka pragmatiska politiker som ser till samhällets bästa och lägger prestige och ideologiska skygglappar i källarförrådet – och vilka det trots allt finns ganska gott om i det här landet.

Nedan följer min lista, så som jag har kunnat sätta samman den på volley. Fyra sossar, tre moderater, tre folkpartister, tre miljöpartister, två vänsterpartister, två centerpartister och två kristdemokrater. Nitton personer ska rimligen kunna utgöra en regering i ett halvlitet land. Det är inte nitton svenska Barack Obama, förvisso, men det är dugliga och resultatinriktade politiker som jag är säker på skulle kunna fatta gemensamma beslut kring ett ovalt bord i Rosenbad.

Som alla listor kommer den att väcka protester. Kom med alternativ! Men kom ihåg: det måste vara samarbetsinriktade pragmatiker.

1. Ilija Batljan (S)
2. Anders Borg (M)
3. Lars Bäckström (V)
4. Andreas Carlgren (C)
5. Gunilla Carlsson (M)
6. Lena Ek (C)
7. Jan Eliasson (S)
8. Peter Eriksson (MP)
9. Göran Färm (S)
10.Stig Henriksson (V)
11.Göran Lennmarker (M)
12.Cecilia Malmström (FP)
13.Birgitta Ohlsson (FP)
14.Marit Paulsen (FP)
15.Alf Svensson (KD)
16.Karin Svensson Smith (MP, fd V)
17.Mikaela Valtersson (MP)
18.Margot Wallström (S)
19.Anders Wijkman (KD)