tisdag 22 juni 2010

Colombia, känslor och att välja ”rätt” vinkel

Jag har i olika sammanhang framhållit Colombia som ett land som, förmodligen till mångas förvåning, framöver kommer att framstå som en latinamerikansk tigerekonomi.

Allt är naturligtvis relativt. Fortfarande är 45 procent av colombianerna fattiga, och BNP per capita är lägre än i Brasilien eller Mexiko. Men med tanke på hur landet haft våldet i sitt blodomlopp ända sedan ”La Violencia” på 1940- och 1950-talen och följaktligen genom decennierna skildrats främst som ett träsk av kokain- och gerillakrig är det ändå anmärkningsvärt att landet intar en position strax under dessa latinamerikanska stormakter.

Var och en som besöker landet kan konstatera att mycket av infrastruktur, administration och ekonomi fungerar bättre än i många grannländer. Under Alvaro Uribes åttaåriga presidenttid har dessutom äntligen säkerhetsläget förbättrats avsevärt.

Jag tog mig före att ha detta perspektiv i en DN-artikel inför första omgången i det colombianska presidentvalet. Utgångspunkten var att de flesta läsare knappt vet något annat om landet än inbördeskriget och knarkvåldet. Därför lade jag tonvikten på styrkorna och de hoppfulla aspekterna, även om det otvetydiga eländet fanns med.

Det finns en grupp mycket aktiva människor som följer det som skrivs om Colombia. Ofta är det samma personer som följer Hugo Chávez Venezuela. Känslorna svallar höga, vilket jag blev varse i min mejlbox. Av några läsare fick jag mina fiskar varma: Hur kunde jag beskriva landet på det här glättiga sättet, hur kunde jag knappt nämna Uriberegimens svaga respekt för mänskliga rättigheter och arméns mord på oskyldiga, hur kunde jag dölja fattigdomen? Min text hånades och dömdes ut som ett beställningsjobb från colombianska ambassaden.

Jag funderade mycket på vad det var för förgripligheter jag kunde gjort mig skyldig till. Några formuleringar var onekligen tvivelaktiga, eftersom de saknade tillräcklig saklig grund, särskilt en mening om Uribes ”hederliga framtoning”, och jag gjorde några justeringar i texten. Samtidigt skrev jag ett långt svarsbrev till de tre som skrivit seriösa mejl till mig, där jag förklarade min utgångspunkt. De blev en aning förvånade och tackade, men vidhöll huvuddelen av sin kritik.

Läsarkommentarer får man då och då som journalist på en stor dagstidning. Att jag reagerade så starkt på reaktionerna denna gång beror förstås på att jag bryr mig väldigt mycket om Colombia.

Förmodligen stämmer det som en kollega sade till mig – en reporter som skrivit mycket om Israel-Palestinakonflikten och flyktingar och brukar få sin meljkorg full av hatbrev: ”De som skäller på dig nu är kanske sådana du skulle vilja vara kompis med, medan jag betackar mig för de flesta åsikter som skickas till mig”.

Sant. Det här är personer som enligt traditionell indelning brukar definieras som vänster, men som framför allt skulle betrakta sig som kämpar mot fattigdom och förtryck. Vem vill – eller vågar – vara fiende med en grupp med så hedervärda åsikter? Hade jag skrivit en mediedramaturgiskt okontroversiell text om korruptionen, våldet och kritiken mot regimen hade jag fått några klagobrev från ambassaden och från en eller annan colombian som tröttnat på eländesskildringarna av hennes land. Sådana reaktioner hade varit en barnlek att avfärda, kan jag försäkra.

Det vore ungefär detsamma som att framställa den israelisk-palestinska konflikten som en av världens blodigaste, vilket den långt ifrån är. Ingen på den ”goda” sidan skulle reagera (men hela den israeliska dementiapparaten, förstås).

Hur gick det då i själva valet?

Colombianerna är stolta över att ha upplevt den öppnaste och seriösaste valrörelsen i sitt lands historia. Röstköp förekom, liksom tidigare, men det kan inte förklara Uribe-uppföljaren Juan Manuel Santos stora seger över den uppfriskande obefläckade uppstickaren Mockus. Å andra sidan dök Mockus och hans gröna parti upp för bara några månader sedan – och knep likväl 27 procent av rösterna.

Miljoner människor i Colombias grannländer borde vara avundsjuka på en (någorlunda) fungerande demokrati, tycker Foreign Policy-redaktören Moisés Naim i en ledarkrönika i El País.

1 kommentar:

  1. Hej,

    Jag vill egentligen inte kommentera det här men jag kan inte hålla mig.

    Nej, som venezolan är inte ett dugg avundsjuk på Colombia, trots att jag älskar det landet också.

    Eftersom denna blogg går i nyanseringens tecken skulle även Moisés Naims och dina åsikter behöva nyanseras. Gränsen mellan framgångsrik och "kontroversiell" är hårfin. Ta Venezuela som exempel. Mellan 1998 och 2008 minskade fattigdomen från 51% till 28%, enligt statistik från FN - en framgång som ytterst få liberala journalister väljer att ta fasta på (exklusive Erik de la R, som faktiskt nämnde det). I Colombia har fattidomen minskat från 51% 1998 till 46% 2009. Därför kan man säga att Uribe är ett misslyckande. För mig spelar det ingen roll om Colombias ekonomi är en "tiger", pengarna kommer ju inte de fattiga till del, så vad är poängen med den ekonomiska boomen Anders Bolling?

    Både Chávez och Uribe skulle alltså, beroende på vilket perspektiv man har, kunna beskrivas som "framgångsrika". Problemet med din rapportering är att du bara ser saker ur det ena perspektivet.

    I den andra omgången av presidentvalet röstade bara 45% av de röstberättigade Colombianerna, och och 35% av dem röstade på Santos. Bara det. De flesta som jag känner bojkottade valet och är inte ett dugg "stolta" över utvecklingen.

    Dessutom innehåller hans ledare rent svammel som "Medellín o Cali solían ser sinónimo de asesinatos, secuestros y crimen generalizado. Hoy día ese trágico reconocimiento le toca a Caracas y a algunas ciudades de México y Centroamérica." Eh, Medellín är livsfarligt. I förrgår var det en massaker där och staden har "återigen blivit en av Latinamerikas farligaste", för att citera en TT-artikel som publicerades igår.

    PS: Bogotá kan vara trist. Caracas är mycket coolare och mer costeño. Och jag är aldrig avundsjuk på Colombia.

    MVH
    Sofia Hernández.

    SvaraRadera