Oljekatastrofperspektiv

Det har varit två, säger två, ämnen den här veckan, inte tu tal om saken. Om jag nu ska börja med följderna av stormningen av Gazakonvojen är det fint att konstatera att The Economist verkar ha läst min blogg. I fredagens nummer, som rubriceras ”Israel’s siege mentality”, skriver tidningen om hur Israel fortfarande ser sig som en David i kamp mot en hoper Goliat-jättar, vilket hotar bli förödande. Nå, min reflektion var kanske inte alldeles originell. Och kanske var den brittiska tidskriften trots allt något mer vältalig;). Men ändå.

Därifrån till oljan. Utsläppet i Mexikanska golfen är verkligen ett osedvanligt sorgligt miljöbakslag, och det känns väl inte riktigt lämpligt att hävda att det inte kommer att bli så allvarligt som många tror i dag, när det är som mest otäckt och spektakulärt. Åtminstone inte ännu, trots att den senaste BP-åtgärden verkar börja ge effekt. Det är för tidigt för alla former av summeringar.

”Men”, säger du, ”du antyder ju saker. Speak out”.

Jo, vad jag ville förmedla var bara insikten att ett utsläpp från en oljekälla i havet inte per definition måste vara havets undergång.

För det första sker utsläppet i ett varmt hav, vilket alltid är bättre än i ett kallt. Nedbrytningsprocesserna går snabbare. Världens hittills värsta utsläpp skedde under Kuwaitkriget i Persiska viken – på ungefär samma bereddgrad som Mexikanska golfen. Mängderna olja där var obegripligt stora – över en halv miljon ton. Tre år efteråt kunde forskare till sin stora förvåning konstatera att det nästan inte fanns några spår kvar av utsläppen.

För det andra kan spillmängderna från ”Deepwater Horizon” av allt att döma inte på långa vägar nå dem i Persiska viken-spillet 1991. Inte heller kan de nå det näst största kända spillet, läckan från Mexikanska golfen-källan ”Ixtoc 1” 1979–1980 (452.000 ton). Och inte heller det tredje, en tankerolycka utanför Trinidad och Tobago 1979 (295.000 ton).

Om man räknar med 20.000 fat olja per dag från det pågående spillet, vilket är relativt högt räknat bland de antaganden som är i svang, skulle det bli 260.000 ton på tre månader, den tid det väntas ta att borra de avlastningsrör som ska få slut på problemet. Det skulle placera denna läcka på plats fyra. Då tar man alltså inte hänsyn till möjligheten att BP från och med nu lyckas begränsa läckan.

För det tredje ligger det faktiskt någonting i det utskällda uttalande som BP-chefen Tony Hayward gjorde i The Guardian – ungefär: det kan inte bli så farligt, eftersom havet är så stort (men det är naturligtvis vansinnigt att BP-chefen säger en sådan sak; om det ska sägas bör det vara av någon oberoende expert). De nämnda tidigare jätteutsläppen säger något om sanningshalten, liksom en annan rätt okänd företeelse: de naturliga oljeläckagen.

Råoljan är trots allt naturlig (vilket inte betyder att den är bra). De årliga naturliga läckagen från havsbottnarnas oljefickor är betydligt större än de som människan orsakar. Bara i Mexikanska golfen sipprar årligen 140.000 ton ut, en mängd ”Deepwater Horizon” troligen ännu inte nått.

Den stora skillnaden, ska sägas, är att de naturliga utsläppen pyser ut från hundratals håligheter i så små mängder att havet och mikroberna utan vidare kan ta hand om dem (även om tjärklumpar i liten mängd då och då når stränder). Det pågående utsläppet måste människan göra allt för att begränsa, förstås. Men till slut kommer även denna olja att dunsta, sedimenteras och konsumeras av mikroorganismer.


... för övrigt fylldes Ekonyheterna klockan nio i morse av idel positiva inslag, vilket var så ovanligt och trevligt att jag måste återge dem: 1. Israel kan komma att lätta på Gazablockaden (vilket skulle ge Hamas ett svagare raison d’etre, min anm.) 2. En enda stråldos kan räcka för att häva bröstcancer, om den görs i samband med operation, vilket minskar risken för skador på andra organ. 3.BP pumpar långsamt upp en allt större andel av oljan efter den senaste åtgärden. 4. Bangladesh öppnar åter Facebook efter sin tidigare nedsläckning.