Nej och åter nej, vi är inte för många

Källa: US Census Bureau

Det finns ett inte oansenligt mått av hyckleri i hur småbarnsföräldrar beskriver sin tidsbrist. Den beror ju i grund och botten på att man har barn, inte på att ”samhället” (med vad brukar avses stat, kommun och landsting) misslyckats med att organisera bort alla logistiska problem. Har man barn blir det svårare att förverkliga sina egna privata ambitioner, så enkelt är det.

Precis detta säger Lena Andersson i en ledarkolumn i DN. Hon brukar vara en klok skribent (om än något för torrt rationalistiskt lagd i mitt tycke). Men i den här artikeln skruvar hon sitt barnresonemang så långt att jag faktiskt blir paff. Jag har övervägt möjligheten att hon är ironisk, men tonen är trots allt inte sådan att det är sannolikt.

Vad hon säger är kort sagt att eftersom jordens problem till stor del beror på att det finns för många människor borde samhället främja återhållsamhet med reproduktionen i stället för att uppmuntra till fler barn; ”det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat”.

Hon skriver att ”i en överbefolkad värld som lider under hotet från en klimatkatastrof, där människor är fattiga, svälter och tvingas förnedra sig för att försörja en familj, borde barnbegränsning prioriteras varje dag”.

Hon skriver att alla dessa barn gör att naturresurserna inte räcker, ”vilket leder till krig”.

Vilka krig menar hon? När tog hon senast del av rön kring jordens överbefolkning? 1977? Att hon kan hävda att till och med ett land som Sverige skulle ha för stor befolkningtillväxt är inget annat än häpnadsväckande. Tesen är larvig.

Det råder bred konsensus kring att jordens befolkning kommer att peaka på drygt nio miljarder om några decennier. Födelsetalen har formligen rasat i många av de länder vi tidigare föste in under kategorin ”tredje världen”. Länder som Mexiko och Egypten har knappast större familjer än de länder som varit rika länge. Iranska kvinnor föder i genomsnitt färre barn än dem i USA (runt 2).

Det problem som däremot tilltar är att världens befolkning åldras, att färre ska försörja fler. Kina står inför riktigt kärv människobrist, och Peking omprövar nu sin ettbarnspolitik.

Utan en stadig ström av idoga, nyfikna, arbetsamma nya människor i forsknings- och arbetslivet kommer vi aldrig att orka hitta bra åtgärder mot vare sig växthuseffekt, energibrist eller fattigdom. Vi kan försörja miljarder fler på ett hållbart sätt om vi bara fortsätter att vara lika kreativa som hittills. Det är ju det vi har gjort, för tusan! För 40 år sedan var Paul Ehrlich och Romklubben övertygade om att vi förlorat kampen om livsmedelsförsörjningen och att hundratals miljoner människor skulle svälta ihjäl under 1970- och 1980-talet. Vilket visade sig galet, som vi vet.

Man tycker att vi borde kunna släppa överbefolkningslarmandet vid det här laget. Ändå hörs det fortfarande emellanåt. Lena Anderssons text kommer bara ett halvår efter en debattartikel från en grupp svenska akademiker som krävde reformer för att få folk att välja bort barn. Också de skrämdes med krig och ekologiska katastrofer. Deras artikel hade den fantastiska rubriken ”Med dagens födelsetal är vi snart 134.000 miljarder”, en siffra som avviker från verkligheten med närmast astronomisk magnitud.

Den debattartikeln fick stiftelsen Gapminders frontfigur Hans Rosling att gå i taket. Han skrev ett upprört mejl, som jag fick en kopia av, där han förklarade att bara rubriken innehöll inte mindre än fem fel.

Så: Lena Andersson är ute i ogjort väder. Utan ordentligt på fötterna.