lördag 4 september 2010

Vankelmod, romer och moralismer kring rut


Ibland drabbas jag så klart av vankelmod och ifrågasätter vad jag håller på med. Kanske är det känslokallt att framhålla allmänna framsteg i stället för enskilda vidrigheter? Borde jag inte ansluta mig till mainstreamlägret och bara ägna mig åt att varna för hot, leta fram konflikter och hitta fel?

Emellanåt kommer energisänkande läsarmejl till redaktionen. Mejl, exempelvis, med anklagelser om att jag (som skrivit en bok med ”obehaglig filosofi”) och DN ljuger om världen.

Det kanske är så, grubblar jag, att alla vet att världen i genomsnitt utvecklas till det bättre, att den kunskapen är gammal skåpmat som vi kan lägga på hyllan för att koncentrera oss på alla de problem som återstår.

Ändå påminns jag då och då om att det trots allt inte förhåller sig på det sättet. På ett seminarium om FN:s millenniemål (om att bekämpa fattigdom och ohälsa) i veckan uttrycktes detta av såväl Gunilla Carlssons statssekreterare Joakim Stymne som förra utrikesministen Jan Eliasson, fast på lite olika sätt. ”Folk verkar tro att allt blir värre och värre, men vi vet att det inte är så”, sade Stymne. ”Ibland får man en känsla av att folk ger upp, för att de ser och hör om så mycket elände i medierna”, sade Eliasson.

Så mitt vankelmod sjunker undan igen. Dock: förr eller senare kommer det tillbaka, och det ska jag trots allt vara tacksam för. Alla behöver korrektiv.

OK, vad har då Bolling för klämkäck glädjerapport att dra fram ur trollerihatten den här gången, då? Nja, jag tänkte inte riktigt lägga det på den bogen. Jag vill ta upp ett par aktuella aspekter av Europas öppna gränser. Den fria rörligheten är en välsignelse, men gudarna ska veta att för att den ska fungera och gynna människor krävs att beslutsfattarna håller tungan rätt i mun ibland.

Den hårdhänta franska avvisningen av romer är en verkligt obehaglig historia. Men tilltaget, och inte minst reaktionerna på dem, ställer onekligen romernas utsatta liv i klar belysning. I bästa fall blir det svårare att blunda för hur folkgruppen har det, och förhoppningsvis vrids tumskruvarna åt på ledarna i Rumänien, Ungern, Slovakien och andra länder som inte tagit sitt sociala ansvar.

Fredrik Reinfeldt hade svårt att rikta in den moraliska kompassen när han i SVT:s utfrågning fick frågan om avvisningarna, sannolikt eftersom även svensk polis avvisat romska EU-medborgare. Migrationsminister Billström satte foten ordentligt i munnen när han likställde tiggeri med brottslig verksamhet. Men det finns en regeringsmedlem som stått upp för de medborgerliga principerna och kritiserat Frankrikes agerande: Birgitta Ohlsson. (Jag gav tidigare för övrigt Fredrik Strage en känga för hans sågning av Ohlsson som någon sorts karriärist som släppt alla principer. Det har hon inte.)

Ett annat hett fall är de så kallade ”euro-orphans” som togs upp i ”Uppdrag granskning” i veckan. Alltså barn som långa perioder, kanske halvårsvis, lämnas av föräldrar som sett sig tvungna att arbeta i annat EU-land för att få pengarna att räcka. En del av dessa föräldrar tar jobb som städare. Somliga gör detta i Sverige, där antalet städjobb har ökat betydligt sedan rutavdraget infördes. Dokumentären hade följt en lettisk mamma som städade åt svenskar och led av att inte kunna vara med sitt barn.

Att Lettland fått så usel ekonomi att det inte finns tillräckligt med arbeten i landet, och att en del pressade småbarnsföräldrar (även pappor, nota bene) då väljer att utnyttja den fria rörligheten i EU och jobba i andra länder i EU har knappast något med svenska skattesatser att göra. I just det fall som beskrivs har möjligen rutavdraget inneburit en liten förbättring, eftersom sannolikheten har ökat att de lettiska mödrar som söker städjobb här kan få ett vitt och öppet sådant. Om rut försvinner ökar sannolikheten för två saker: att dessa lettiska mammor utför samma jobb svart eller att färre över huvud taget vill köpa städtjänster, vilket innebär att dessa lettiska mammor inte får jobbet i Sverige. I inget av fallen torde den ekonomiska situationen för familjen hemma i Lettland ha avhjälpts.

Det var inte bara SVT som gjorde en logisk kullerbytta här. På engelska brukar sådant kallas ”guilt by association”. Att ta hem billiga journalistiska moralpoäng på en så svag koppling borde varje redaktionell arbetsledare vända sig emot.

Och då är det ändå inte så att jag själv hoppar jämfota över rutavdraget. Det finns en skattemässig invändning mot både rut och rot, nämligen att det är rätt underligt att subventionera bara vissa branscher, även om det går att påvisa mycket svartjobb just där (det kan man göra i frisör-, restaurang- och taxibranscherna också). Därför kanske det vore bättre att kraftigt sänka beskattningen i hela tjänstesektorn.

Nej, det som gör mig förbannad är den slentrianmässiga demoniseringen av allt som har med städning att göra, helt enkelt för att det går att dra moraliska växlar på det och locka fram dåligt samvete. Städning kan professionaliseras, precis som omsorg om barn eller vilken tjänst som helst. Det viktiga är hur arbetet utförs och behandlas. Anlitar man en firma måste inte samma person städa varje gång. Min syster har ett eget litet städföretag i USA sedan 15 år och har alltid varit en av dem själv som utför arbetet i privata villor.

Man skulle lika gärna kunna dra en motsatt snyftvals:

För ett par veckor sedan ringde en man till redaktionen och berättade att han kände en grupp kvinnor – varav ett par med afrikansk bakgrund, om jag minns rätt – som var förtvivlade över möjligheten att rutavdraget skulle försvinna. Kvinnorna hade nämligen just bildat ett företag tillsammans och skulle börja städa vitt. De såg fram emot att få försäkringsskydd och pensionssparande. De hade tidigare jobbat svart med städning i Sverige, en av dem i 15 år. Nu var de rädda att bli tvungna att fortsätta med denna osäkra tillvaro. Eftersom alla hade en bakgrund som svartjobbare ville ingen ställa upp med namn eller bild, men de skulle kunna ge sina berättelser anonymt.

Nu gjorde vi inget av detta tips. Det har som alltid delvis sin förklaring i tidsbrist, men det går inte att förneka att det också råder en viss självcensur (vilket inte alltid är av ondo, vill jag påpeka). Hur skulle det se ut om vi beskrev rutproblemet på det sättet? Det finns alltid en oro för att bli beskylld för att gå de besuttnas ärenden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar