Före valet lovade jag att på denna plats motivera mitt riksdagsval. Det är väl inte mer än rimligt, med tanke på inriktningen på den här bloggen. Så. Ungefär på följande vis masserade jag mina lätt plågade politiska hjärnceller:
Jag har sedan, säg, mitten av 1990-talet hittat det mesta av mitt ideologiska bagage hos Miljöpartiet och Folkpartiet. Jag är i vid mening liberal, men det är å andra sidan nästan alla svenska partier. Jag är också svag för nytänkande.
I utrikespolitiken är jag tämligen folkpartistisk. Eftersom jag är stark EU-vän hade inte MP varit ett möjligt val för mig om inte partiet ändrat sig i den frågan. (Jag förstod att de var på väg mot ett fotbyte när jag bevakade en kongress i Ronneby för några år sedan – språkrören var inte bekväma med den EU-negativa hållning som då fortfarande klubbades.)
Fast även i Miljöpartiet finns en internationalism, som jag gillar. Gröna partier i övriga Europa brukar tycka det är vettigt att delvis kanalisera denna internationalism genom EU. Om jag har någon idol i den moderna europeiska politiken är det Joschka Fischer, Tysklands gröna utrikesminister i Gerhard Schröders rödgröna regering, som började sin politiska bana som stenkastande demonstrant och senare kom att driva igenom tyska fredsbevarande trupper på Balkan. (Just nu noterar för övrigt De gröna i Tyskland rekordsiffror i opinionen, vilket de kan tacka en pågående kärnkraftsstrid för.)
Miljöpartiets vilja att på sikt avveckla det militära försvaret är sympatisk. De kräver det inte omedelbart utan ser en roll för fredsbevarande trupper. Paradoxalt nog köper jag samtidigt, dock med viss tvekan, FP:s vilja att gå med i Nato. Det finns i praktiken bara en försvarsallians i dag, och en framtida nedrustning kan förstås inte ske utan att Nato är med på noterna.
I den ekonomiska politiken kan jag köpa det mesta av godset från båda partierna. Marknadsekonomi med socialt ansvar. Det är ingen tillfällighet att alliansledaren Fredrik Reinfeldt pekat ut MP som tänkbar samarbetspartner när majoritetsförhållandena är oklara.
I miljö- och energipolitiken ligger jag någonstans mellan de båda partierna. Jag vill se modernare, hållbarare ekonomisk aktivitet. Samtidigt har jag svårt för de gröna samvetsmanipulatörer som tror att tillväxt i sig är skadligt och vill strypa flyg- och biltrafik snarare än förbättra den. Sådana finns i MP, men de har knappast stöd i den officiella politiken.
Ett beslut om att börja avveckla kärnkraften skulle få fart på framtidsalternativen. Det behöver inte gå så fort som MP vill, 10-12 år, men utan ett beslut blir trycket för litet på energieffektivisering och utveckling. Jag har ändå större tilltro än MP till att det under en övergångstid går att bygga rena kol- och oljekraftverk.
Också familje- och jämställdhetspolitiken är i grund och botten likartad i de båda partierna, men FP har inte vågat bestämma sig för en tredelad föräldraförsäkring, vilket är synd. Räknar man frågan om arbetstid hit kan jag tycka att MP:s långsiktiga vision om 30-timmarsvecka är lite naiv, eller i alla fall onödig (kan bli så i praktiken ändå), men friåret verkade faktiskt funka hyfsat när det fanns.
När jag satte mig att läsa igenom de båda partiernas program kände jag igen det mesta (annars hade jag haft problem) men blev påmind om några saker: MP har fortfarande för lite tilltro till vad som kan åstadkommas inom EU:s ram – med kraftfullt undantag för miljöfrågorna. Och de har en lite väl moralistisk anstrykning i vissa frågor.
FP har å sin sida målat in sig i ett alltför kärnkraftsvänligt hörn, vilket jag tycker är regressivt och trist. Partiet har på senare år också alltför ofta tagit fram batongen i skol- rätts och flyktingpolitiken. Skiftet har förstorats i medierna – synen på invandring är till exempel i grund och botten fortfarande mycket tolerant – men jag gillar inte den ändrade tonvikten.
Kommen så långt gjorde jag ett slutligt test.
Jag gjorde för andra gången SVT:s valkompass, som med sina 50 frågor kändes som det fullödigaste testet. Första gången blev det jämnt skägg mellan tre partier. Denna gång hade jag ambitionen att svara med färre ”ganska” och fler ”helt”. Det visade sig ge ett tydligare besked, vilket framgår av bilden ovan.
I det här riksdagsvalet fanns förstås tydligare än tidigare möjligheten att göra ett rent blockval. Med den utgångspunkten hade jag i princip kunnat välja alliansen.
Jag anser att alliansen gjort ett i huvudsak bra jobb med att tillvarata de flesta medborgares intressen. I det ligger förstås att försöka baxa in samhället på en väg mot större ekonomisk aktivitet och därmed större skatteintäkter för välfärdsinsatser. Det har de också gjort, men man kan definitivt kritisera delar i strategin. Ett par av dessa är de haltande lösningarna för arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Jag tycker precis som allianskritiker att förändringarna genomförts alltför okänsligt, men jag tror till skillnad från de flesta av dessa kritiker inte att problemen är olösliga med mindre än att man rullar tillbaka hela reformmattan.
Principen att ha sitt fokus på arbete snarare än bidrag stödjer jag, och det är lite svårbegripligt att Socialdemokraterna så ihärdigt har slagits för de arbetslösas och sjukas rättigheter och nästan helt lämnat tankeverksamheten när det gäller hur man ska utveckla ekonomin och arbetsmarknaden. Kanske beror det på att de är klämda mellan MP – det parti på den rödgröna kanten som har minst beröringsskräck inför privata initiativ och som faktiskt har en idé om hur Sverige kan växa ekonomiskt på ett sunt sätt i framtiden – och V, som fortfarande tror att den offentliga sektorn är mager som på 1960-talet och därför är det enda vettiga stället att skapa nya jobb på. Sossarna vågar inte riktigt riskera att tappa vänsterflanken, men egentligen vet de förstås att nya friska skattemedel bara kommer från en växande privat sektor.
Å andra sidan har alliansen inte heller presenterat några visioner utöver den ommöblering de redan inlett. Man kan visserligen argumentera för att den behöver några år till på sig för att sätta sig, men det krävs faktiskt lite mod att visa vad som ska komma sedan. Som statskunskapsprofessorn Leif Lewin skrivit: vilken är de borgerligas berättelse om Sverige?
Mycket har kretsat kring jobbskatteavdragen. Det är förmodligen bra för samhällsekonomin att inkomstskatterna har pressats ner, även om det är tveksamt om de behöver hyvlas ner ytterligare. De rödgröna hade ju också accepterat det mesta av förändringen. Det är inte på inkomster staten främst ska dra in pengar.
En säker och ekonomiskt mindre skadlig skattekälla är fastighetsskatten, som det var dumt att i det närmaste ta bort. Det var Kristdemokraternas fel – Anders Borg slet förmodligen sin hästsvans när Hägglund tvingade honom att slakta den mjölkkon. Till och med USA har högre fastighetsskatt än Sverige.
Förmögenhetsskatten, som är mer en moralisk markering än något samhällsekonomiskt klokt, behövs däremot inte. Där hade de rödgröna hoppat i galen tunna.
En bättre intäktskälla för den närmaste framtiden är höjd skatt på miljöskadlig energi – varför inte en fullt utvecklad grön skatteväxling, MP:s originalidé? (Fast om energiproduktionen utvecklas som det är tänkt ska ju den källan avta efter hand.)
Rutavdraget är en detalj, men jag tror att miljöpartisterna har betydligt lättare att se nyktert på den subventionen och dess för- och nackdelar, än S, som har blockerat sig. MP hade ju också ett eget förslag om en brett sänkt tjänstemoms. Det är förmodligen bättre.
I grund och botten är de praktiska skillnaderna mellan blocken mindre än de framställs, vilket jag brukar tjata om. En rödgrön regering skulle knappast ha ändrat på det som visat sig fungera bra och som de flesta svenskar tycks acceptera – lika lite som alliansen har gett sig på välfärdens älskade kärna, utan tvärtom omhuldat den.
Socialdemokraterna var det stora samlande partiet under en väldigt speciell epok i Sveriges historia. Befolkningen har det bättre i dag. Sammansättningen är annorlunda. Det betyder inte att man kan ge tusan i fortsatt kamp för att ge alla människor rättvisa villkor. Men det betyder att man måste inse att en sådan kamp kan föras med nya metoder och att problemen formuleras annorlunda. Om S inte ser det blir de ännu mindre. Den som samlar mitten blir stor. It’s as simple as that.
Tes plus antites ger syntes. Det har varit bra för Sverige att makten skiftat några gånger de senaste decennierna. Det har gett möjlighet till korrigeringar, samtidigt som oppositionen kunnat komma i kapp med tiden och samhällets mognad. Den insikten kan vara så god som någon att välja blockbyte. För egen del blev det i år ändå i huvudsak ett partival snarare än ett blockval. Att MP har tillhört det block som nu förlorade har mindre betydelse för mig. Men det känns spännande, och inte helt oväntat, att partiet är en tänkbar samarbetspartner för alliansen – en grön blåslampa mot alltför blå tendenser. En grönblå koalition har faktiskt förverkligats i Finland, där Maria Wetterstrands man Ville Niinistö är gruppledare för De gröna.
Det saknas inte heller MP-företrädare som önskar en friare roll för partiet. Vi får se hur det går, men jag skulle inte sätta mina pengar på att det rödgröna blocket överlever.
För tydlighets skull: Jo, det blev MP:s valsedel jag valde bakom den gröna skärmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar