Valrörelsen går in i slutfasen, och förenklingarna och överdrifterna börjar bli plågsamma. Varje tänkande person förstår ju att inget av blocken kommer att avvika från en allmän västeuropeisk välfärdsmodell med marknadsstomme.
Jag börjar förstå varför jag röstade blankt förra gången. Men jag tror inte jag ska göra det den här gången. Vad det än blir kommer jag nog dessvärre inte att känna entusiasm, men jag ska försöka peka med valsedeln. Och jag ska försöka formulera en motivering på denna plats efter valet.
I den sinnesstämningen var det med ett instämmande leende jag läste Niklas Ekdals och Rolf Alsings debattinlägg i DN i dag. De forna DN- och Aftonbladetcheferna argumenterade för en stor koalition mellan S och M om Sverigedemokraterna kommer in och blir vågmästare.
Detta för att de båda största partierna är de som ligger närmast varandra när det gäller pragmatisk modellering av samhället. De är de nya mittenpartierna. Tillsammans skulle de, med 60 procents väljarbas, kunna genomföra djärva reformer för en hållbar och dynamisk utveckling av jobb, tillväxt och välfärd. Samtidigt skulle det finnas en livaktig opposition i de övriga partierna, för det är där de tydliga vänster- och högeralternativen finns, menade de.
De flesta brukar i den rådande diskursen döma ut sådana tankar som förödande för demokratin. Nu handlade inlägget om den specifika situationen med SD som vågmästare i årets val. Men jag undrar om inte Ekdal och Alsing inom ett par mandatperioder på något sätt kommer att få rätt ändå, oaktat vågmästarpartier.
Dessutom vet de som läser den här bloggen att jag själv redan varit inne på liknande tankar (om än inte lika partipolitiskt genomarbetade).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar