tisdag 12 oktober 2010

Hur glödande försvar för frihet blir ”stålblå nyliberalism”


Det har skrivits spaltmeter och talats i timmar om de politiska implikationerna kring Mario Vargas Llosas Nobelpris. Men ju mer jag läser av och om hans liberala hållning, desto viktigare tycker jag det är att reda ut vad det är för mekanismer i den kulturella världen som först utgår från att MVL:s politiska inriktning omöjliggör honom som pristagare och sedan, när han väl fått priset, sänker värdet på utmärkelsen.

Det har funnits gott om öppna fördömandena, som i Aftonbladet. Jag har fastnat för en mer subtil snyting. Kajsa Ekis Ekman skriver i ett debattinlägg på DN Kultur att MVL förvisso är en gudabenådad författare men att han verkar sakna förmåga att beskriva kvinnor som komplicerade varelser. Bara männen är riktiga, mångfasetterade människor.

Nu är det eoner sedan jag läste ”Det gröna huset”, men av vad jag kan minnas, och att döma av vad jag nu läst om hans författarskap, har hon alldeles säkert rätt. Så kallad gubbsjuka är endemisk bland män över 50 (eller 40, beroende på definitionen av ”gubbsjuk”) i allmänhet, och bland manliga latinska författare i synnerhet. (När vi ändå är inne på detta sidospår rekommenderar jag denna debattartikel av Manne Forssberg om hur motigt det är för äldre män, till skillnad från äldre kvinnor, att ostraffat skriva om sex numera)

Alltnog, efter att ha konstaterat att hierarkin mellan könen i MVL:s värld är konstant och tycks av naturen given kan Ekis Ekman inte avstå från att göra en politisk koppling: ”Mot bakgrund av detta ter det sig inte så konstigt att han övergav sitt engagemang för Latinamerikas fattiga. I kriget mellan könen har Mario Vargas Llosa alltid ställt sig på den mäktiges sida.”

Att ”överge ett engagemang för de fattiga” är i många (vänster)intellektuellas ögon detsamma som att inte försvära sig till socialismen. Att vara liberal betraktas som ett fegt svek – och man kallas i de sammanhangen för övrigt aldrig ”liberal” utan etiketteras alltid som ”nyliberal”. En politiker som vill bli kramad av de intellektuella måste nogsamt avhålla sig från att tala om liberalism eller alltför tydligt kritisera odemokratiska vänsterledare, sedan kan denna politiker i handling vara hur politiskt pragmatisk som helst och gynna marknadsekonomi och frihandel.

Vad har MVL då gjort sig skyldig till? Han vände sig i början av 1970-talet mot den kubanska revolutionen, som han tidigare stött, eftersom han såg i vilken auktoritär riktning den barkade. Senare blev han politiskt aktiv i hemlandet Peru – i mitten eller på högerkanten är valfritt, beroende på utgångspunkt – och ställde 1990 upp i ett presidentval som han förlorade.

Den som läser författarens egna ord om sin hållning får leta förgäves efter den ”stålblå nyliberal”, som Åsa Linderborg kallat honom, och finner i stället en glödande försvarare av individers frihet och länders demokrati. Omtalat är hans förespråkande av att legalisera droger, men han stöder också rätten till abort och homosexuellas äktenskap och avskyr dödsstraff.

MVL har kommit fram till att ekonomisk och politisk frihet inte går att separera och har, precis som Vaclav Havel, insett att marknadsekonomin är det bästa sättet att åstadkomma de resurser som kan lyfta människor ut fattigdom. Hans ovilja mot alltför stora och starka stater härrör naturligtvis från alla avskräckande auktoritära exempel på hans egen kontinent, både till höger och till vänster, men det innebär inte att han är för en nattväktarstat. Han anser att de som förespråkar en anarkistiskt fri marknad ibland har orsakat större skada än marxisterna, som var de första att omfatta ”den absurda idén att ekonomin är den drivande kraften bakom nationernas historia”, som han uttryckte det i ett tal 2005, där han fortsatte:

”Den fria marknaden är den bästa existerande mekanismen för att skapa välstånd, och den kan, om den kompletteras väl med andra av den demokratiska kulturens institutioner och bruk, åstadkomma materiella framsteg hos en nation till de spektakulära nivåer vi känner till. Men den är också ett obevekligt instrument som utan den andliga och intellektuella komponent som kulturen representerar kan reducera livet till en grym, självisk kamp där bara de starkaste överlever.”

Han har också, inte utan viss litterär njutningsfullhet, gjort slarvsylta av det fantomliknande skrämselbegreppet ”nyliberalism” (begreppet går inte att definiera, och man hittar ingen som själv kallar sig nyliberal).

Så mycket för MVL:s påstådda högerextremism.

Det är både behövligt och välgörande med en visionär liberal, av vilka det är tämligen tunnsått i kvartalspolitikens västvärld. Förmodligen är det förklarligt att en sådan figur i dag har sina rötter utanför Europa och Nordamerika.

Men, för att återknyta till Ekis Ekmans inlägg: som den sanna liberal han är kunde han gott förbehållslöst försvara feminismen. Om det tar emot kan han alltid hänvisa till krassa ekonomiska argument (jämställdhet avgör tillväxten – läs senaste rönen här).

Varför kan en frihetsapostel som Mario Vargas Llosa då i så många sammanhang avfärdas som ett högerspöke? En viktig och vältalig förklaring ges av den brittisk-nederländska människorättsprofessorn Ian Buruma. Han beskriver i en essä i DN i söndags hur liberalismen alltid har hånats av både vänstern och högern. Essensen är att liberalismens själva kärna av sans, måtta och tolerans möter förakt hos de aktivister som brinner för förändring. Buruma motiverar varför de bästa försvararna av den liberala demokratin måste vara liberalerna själva. Och att detta inte minst är viktigt att tänka på när islamistiska och antiislamistiska extremister hotar att skapa fullständigt oproportionerlig instabilitet i samhället. Läs!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar