söndag 31 oktober 2010

Ryktet om arternas utrotning är … etc



I följetongen om artutrotningen, eller vad det nu rör sig om, finns två lika färska som uppmuntrande nyheter.

På ett stort FN-möte i japanska Nagoya enades världens länder i fredags om ett slags räddningsplan för världens biologiska mångfald. Bland annat kom man överens om att skydda 17 procent av jordens landyta och 10 procent av haven. Det får betraktas som överraskande radikalt. Eller snarare – det är numera mainstream i de flesta av världens hörn att vilja skydda djur och natur, men efter västgötaklimaxet på klimatmötet i Köpenhamn för snart ett år sedan var förväntningarna på den här typen av globala möten lågt ställda.

Vi är den första art på den här planeten som har viljan och kapaciteten att rädda andra arter. Men vänta nu, det var ju vi som ryckte undan mattan för de andra in the first place? Stämmer, men det gjorde vi inte nyss, utan huvudsakligen i en tid när vi inte insåg problemet med avskjutning, utan såg naturen som ett hinder. Om det funnits människor med de insikter vi har i dag på planeten för 65 miljoner år sedan hade dinosaurierna inte dött ut.

Hur som helst, att skydda så stora delar av landytan att man kan säkra fortlevnaden för (nästan) alla arter är alldeles lysande. Det vettiga skälet är att vi numera vet en del om konsekvenserna av kraftiga obalanser i naturen – som älgar och rådjur vs vargar och lodjur. Det mindre vettiga skälet är artutrotningspaniken. Den bygger på larmresonemang som bortser från vår egen art. Man talar om att djur på grund av oss dör av i en takt som är tusentals gånger högre än ”bakgrundstakten” och syftar därmed på att det inte finns lika många individer av en del arter som det fanns när människan var en osignifikant randvarelse utan betydelse. Nu är vi snart sju miljarder, och det är kanske inte alldeles underligt om antalet individer av vissa stora däggdjur inte kan behållas på förhistorisk nivå.

Icke desto mindre: Vi ska rädda tigern. Vi ska inte heller glömma grodorna. Och vi kommer att lyckas.

Jo, så var det den andra nyheten: Världsnaturfonden har nu bekräftat det förbättrade läget för torsken i östra Östersjön. Organisationen ger nu grönt ljus: fiska på, bara. För torsken i västra Östersjön justeras varningsljuset från rött till gult.

Vi kunde ju sköta oss. Om vi inte får höra liknande signaler angående ål och tonfisk senast inom fem år ska jag svepa en flaska fiskleverolja.

2 kommentarer:

  1. "Om det funnits människor med de insikter vi har i dag på planeten för 65 miljoner år sedan hade dinosaurierna inte dött ut." Allvarligt?! Har du källa på det, eller... :)

    SvaraRadera
  2. Annars mkt intressant post. Jag håller inte med om mycket, men kul med en blogg som tar biologisk mångfald på allvar!

    SvaraRadera