söndag 31 oktober 2010

Fegt maktspel eller det möjligas konst?


Finns det makthavare som har genuint goda avsikter? Det kan tyckas som om frågan självklart måste besvaras jakande. Men hur ofta märks det? Att döma av hållningen hos dem som bedömer dessa makthavare, den påbjudna lite krassa hållning som går ut på att aldrig riskera att kunna anklagas för att ha agerat megafon för makten, aldrig ha gått på beslutsfattarnas manipulationer, får man lätt intrycket att det som sägs uppifrån tinnarna och tornen inte har mycket med verkliga avsikter att göra och bör filtreras förbannat noga.

På ett klimatseminarium jag var på i torsdags gjorde forskare utomordentliga dragningar av läget i förhandlingarna mellan världens länder, och en berömd bild från statschefernas sistaminutensittning i Köpenhamn i fjol kommenterades med: ”Varför har de nu samlats här? För att de bryr sig om miljön? (hjärtliga skratt från publiken) Nej, för att klimatet har blivit global storpolitik, förstås.”

Det berättades att Kina just nu genomför den radikalaste neddragningen av koldioxidutsläpp som något land gjort, men inte av omsorg om miljön, naturligtvis, utan av själviska energistrategiska skäl.

Man beskrev glappet mellan de senaste vetenskapliga rönen och var politikerna befinner sig i sina ambitioner som att de senare knappt ens enats om de utsläppsminskningar som vi nu vet i princip borde genomförts i går om inte vi alla ska riskera att stekas.

Det är forskares, organisationers och journalisters uppgift att driva på, att kanske formulera sig drastiskt ibland för att visa på annalkande faror. Men man får aldrig glömma att politik är det möjligas konst, och det är inte rättvist mot politiker att avfärda dem som cyniska maktspelare utan verkligt engagemang för samhällsfrågor enbart med det synbarliga spelet som grund. Två hundra länder har med nödvändighet olika intressen. Att hitta de rätta politiska nycklarna är en konst, och det tar tid. Men när man väl låst upp knutarna kan det hända mer än någon anat.

I den svenska politiken misstros såväl vänsterns eftergifter åt marknadskrafterna som högerns eftergifter åt välfärdsstat och sociala hänsyn som makttaktik. Men hur länge kan en kursändring betraktas som makttaktik? Så här sade den moderata finansmarknadsministern Peter Norman i Rapport den 28 oktober om bankernas bonusar till sina anställda: ”Det är inte bra över huvud taget att få för stora löneskillnader i samhället, det är inte bra för sammanhållningen. Så jag ser med viss oro på den här bonushistorien.”

Ni läste rätt. En moderat är orolig för att ökande klyftor hotar sammanhållningen i samhället. Norman är inte den första moderaten som uttrycker sig på det här viset. Anders Borg har sagt liknande saker.

Vad är mest sannolikt: att de bara är taktiska och döljer sina egentliga avsikter eller att de faktiskt insett att vissa politiska mål som tidigare förbehållits vänstern trots allt har ett allmängiltigt värde? Som Abraham Lincoln konstaterade: Man kan lura en del av folket hela tiden och hela folket ibland, men man kan inte lura hela folket hela tiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar