söndag 31 oktober 2010

Utan frigjord kunskap når inte Kina nästa nivå


Att framställa Kina som en stenhård kommunistisk diktatur är fortfarande politiskt lämpligt i sammanhang där man vill passa på att desavouera motståndare som haft ett eller samröre med den kinesiska regimen eller landets näringsliv. Och naturligtvis: alla former av regimstyrda inskränkningar i medborgares frihet måste förkastas. Det finns ingen anledning att släta över det kvardröjande kinesiska förtrycket. Därför var det lysande att ge Nobels fredspris till Liu Xiaobo.

Men Kina är på god väg att bli något annat än en stenhård kommunistisk diktatur. Först och främst börjar det ”kommunistiska” i styret mest likna en atavism. Författaren och tidigare försvarstjänstemannen Xin Ziling ställde sig nyligen den retoriska frågan hur Karl Marx hade klarat dagens kinesiska censur med sin bok Kommunistiska manifestet. Jo, svarade Xin själv, Marx hade blivit refuserad: ”Ni skriver här att vårt kapitalistiska system kommer att försvinna. Så kan ni inte säga!”, föreställde sig Xin reaktionen från censorerna.

Hur länge kan en sådan censur överleva? Olika förståsigpåare har framkastat teorin att Kina representerar en ny sorts modern ekonomi, där de materiella framstegen vinns utan motsvarande politisk frihet. Sådana idéer får rimligen grogrund i förvåningen och besvikelsen över att kommunistpartiet fortfarande tycks ohotat, efter trettio år av marknadsekonomisk utveckling och tioprocentiga tillväxttal. Men teorin kommer att visa sig vara fel.

Kina har redan kommit en bit på vägen mot större öppenhet, vilket jag tidigare varit inne på. Kineserna är i en rad avseenden friare än de någonsin varit i landets auktoritära historia.

Ofta handlar det om indirekt ökad frihet genom större ekonomiskt svängrum. Men nu börjar man kunna räkna exemplen på att också det direkta politiska järngreppet kan hålla på att lossna. En grupp om två dussin pensionerade partikoryféer skrev nyligen ett öppet brev till folkkongressen, där de argumenterade för större pressfrihet. De talade om det kinesiska samhället som en ”falsk” demokrati som är ”skandalös” i demokratins historia. Premiärministern har hållit flera tal där han förespråkat politiska reformer för att säkra landets fortsatta utveckling.

Dessa inslag har inte tillåtits spridas på vanligt sätt i medierna. Men med nätet och de sociala medierna är det i dag omöjligt att helt stoppa informationen till dem som verkligen nå den.

Och vad viktigare är: kinesernas frihet kommer att fortsätta öka. Jag har hittills inte läst någon uttrycka skälen till detta bättre än Thomas Friedman i New York Times:

”Frihet är en grundläggande ingrediens för varje samhälle som vill blomstra i det 21.a århundradet. Annars kan det inte utveckla sin fulla potential”, fastslår Friedman och berömmer Nobelkommittén för att förmodligen ha gjort Peking en tjänst med sitt inte särskilt subtila budskap om att inte bli för stöddig i det materiellt framgångsrika auktoritära styret. Ungefär: ”Ekonomisk frihet utan politisk frihet må ha tagit er hit, men det tar er inte till nästa nivå.”

För att inte Kina ska hamna i bakvattnet när landet så småningom får en åldrande befolkning, fortsätter Friedman, måste snabbt en stor del av arbetskraften uppgraderas från enkla industrijobb till kunskapsintensiva jobb och tjänstejobb, som skedde i Hongkong. Men kunskapsindustrin i dag bygger på sociala nätverk. Grundidén är att vi tillsammans är smartare än summan av oss var för sig, ”och det som är unikt i dag är att kunskapsföretag faktiskt kan tanka hem begåvningen hos oss alla, eller i alla fall hos fler av oss från fler ställen. Länder och företag som gör detta möjligt kommer att lyckas bättre än de som inte gör det.”

Friedman citerar så Silicon-valley-vd:n Curtis Carlson: ”Innovation som sker nerifrån och upp tenderar att vara kaotisk men smart, och innovation som sker uppifrån och ner ordnad med korkad.” Därför är regeringars uppgift i dag att inspirera, frigöra och möjliggöra allt det där som bubblar upp underifrån, samtidigt som de lär sig – och oss alla – att leva med och hantera kaoset.

Visst är det vackert?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar