Gör förtröstan livet trist och världen ointressant?

Efter drygt ett år och drygt 100 inlägg på denna plats tänkte jag göra en kort kritisk utvärdering av världen sedan Apokalypsens gosiga mörker. Alltså: vad skulle jag säga om en skeptisk reporter tryckte en mikrofon under näsan på mig och frågade om ändå inte något gått snett på planeten under de snart tre år som gått sedan jag skrev.

Vi har vår blick på den värld vi lever i just nu. Och det är i sin ordning. Vi bryr oss kanske inte så mycket om huruvida det är bättre nu än förr. Det återstår alltid tusen problem att lösa, eftersom tröskeln för elände hela tiden sänks. Fast min bok utgår som bekant från premissen att det trots allt är ett problem att många inte tänker på – eller vet om – att världen förbättras, eftersom de då riskerar att handlingsförlamas av pessimism.

Denna vår fixering vid nuet såg jag senast förklarad av den Nobelprisbelönta ekonomen Amartya Sen. Så här skrev han i samband med att FN:s utvecklingsorgan publicerade årets Human Development Report: ”Världen har förändrats sedan 1990. Det har gjorts många framsteg /…/ , men angreppssättet för mänsklig utveckling har en inneboende drivkraft att fokusera på vad som ännu är ogjort – det som just nu kräver störst uppmärksamhet i dagens samhälle.”

Min vän Lasse brukar i huvudsak vara med på noterna i mina optimistiska slutsatser, men han bekände för en tid sedan att det egentligen inte gjorde honom gladare. Att det mesta ordnar sig är visserligen troligt när man tänker på saken, men det känns trist, menade han. Det gör tillvaron mindre intressant.

Utan att han tänkte på det (såvitt jag vet) beskrev han rätt väl den uttråkade framtidsmänniska som filosofen och statsvetaren/nationalekonomen Francis Fukuyama beskrev i ”Historiens slut” från 1992. Det grundläggande behovet av erkännande kan i en värld av umbäranden och orättvisor tillfredsställas med ärofull kamp. Men när samhället blivit så civiliserat och tryggt att sådan inte längre behövs? Fukuyama tänkte sig i det första av två scenarier att folk då skulle återuppta strid för stridens egen skull, att åter bli den ”första människan”, som han kallar det.

Det andra scenariot var att folk i denna posttraumatiska värld skulle bli bekväma och självupptagna, utan högre mål. Jag kom att tänka på det när jag hörde den norska författaren Erlend Loe i Babel uttrycka sin kluvenhet inför den osannolika rikedom Norge har kommit att bada i. Tillvaron är så trygg att allt engagemang hotas. Det kan faktiskt vara ett problem för författare, tyckte han.

Dithän har vi kommit.

Och jag har äntligen kommit fram till min utlovade utvärdering. ”Jo”, skulle jag svara reportern, ”jag är ju inte blind eller döv. Än. Här ska du få några orosmoln att bädda i dig i.”

Välfärden

Den kris som fick medier och experter att skrämma brallorna av oss för två år sedan blev ju inte slutet på hela det ekonomiska systemet, vilket var en rätt vanlig åsikt då. Det känns länge sedan. Det som kan oroa är att krisen och en del andra faktorer har bromsat den takt med vilken fattigdomen minskar och kan rent av tillfälligt ha ökat antalet fattiga (även om det finns goda skäl att bedöma tidiga siffror försiktigt här). Det finns inget som talar för att utvecklingen mot mindre fattigdom vänder, men jag är den första att skriva under på att det är en skam att det går så långsamt som det gör.

Välståndsutvecklingen är kraftfull på snart sagt alla kontinenter i dag, och det vore inte svårt att utrota den extrema fattigdomen om viljan var lika stark överallt som i exempelvis Brasilien och Kina. Bilden kompliceras av att fattigdomen numera inte finns i enskilda länder, utan i fickor i ett stort antal länder, varav flera är ganska rika i genomsnitt. Do more, do better!

Miljön

Fortfarande två saker som det finns skäl att oroa sig för:

1. Klimatet – även om vi fortfarande får vänta på facit. Vi ligger i överkant i förhållande till scenarierna för koldioxid, samtidigt som vi ligger i underkant i förhållande till scenarierna för temperaturen.

2. Överfiske och, i någon mån, övergödning av haven. Försvinnande fiskbestånd är en del av den så kallade artutrotningen som man snart måste göra något ordentligt åt. Lokalt finns dock ljuspunkter, som torskens återkomst i Östersjön (och en allmän ljuspunkt var ett globalt avtal för biologisk mångfald tidigare i höst). Oljeutsläppet i Mexikanska golfen var mer spektakulärt än verkligt långsiktigt farligt.

Konflikterna

De fullskaliga krigen förblir få, och de mindre väpnade konflikterna har inte ökat. Jag tror att vi får se fler fredsavtal de närmaste åren; i Turkiet, i Filippinerna, i Colombia och på andra håll. Israel/Palestina vore en bomb, om uttrycket tillåts, men det tycks nästan möjligt. Så. Till självspäkningen:

Att Afghanistankriget skulle eskalera var nog rätt väntat, men det är plågsamt att grannlandet Pakistan dragits med så djupt i våldet. Jag är också lite förvånad och mycket besviken över att det fortfarande sprängs bomber i Irak med sådan frekvens. Det är oerhört mycket lugnare än för ett par år sedan, och som jag ser det är kriget över, men normaliseringen går långsammare än jag hade trott.

Sedan finns det ett land som överraskat negativt på det mest brutala sätt, och det är Mexiko, ett storslaget kulturland jag känner starkt för. Dödstalen i det pågående knarkkriget är flera gånger högre än i Afghanistan, och antydningar om att det håller på att avta har hittills kommit på skam. Landet är inte på väg att kollapsa, dess grundstruktur är för stark för det, men det är illa, riktigt illa. Llora por México, gråt för Mexikos öde.

Lasse, du kan vara lugn: det finns tillräckligt med faror, hot och orättvisor för att vi knappast ska lida brist på ädla strider att utkämpa de närmaste decennierna. Om det nu är det som krävs för att tillvaron ska få mening.

P.S.
Frekvensen på inläggen kommer nog att avta en aning den närmaste tiden, eftersom jag behöver koncentrera mig mer på en långsiktig pryl jag knappar på.