I min bok applåderar jag europrojektet som en god idé, som dessutom trotsat olyckskorparnas undergångsprofetior. Jag medger gärna att en stor del av mitt försvar för euron handlar om att jag vill att den ska överleva. Precis detsamma gäller de politiker och byråkrater som nu gnuggar sina hjässor för att hitta de bästa lösningarna på skuldkrisen. Fanns inte viljan skulle valutan naturligtvis inte räddas.
Jag anser fortfarande att euron utan tvekan är en god idé, precis som de framtida gemensamma valutor vi kommer att få se i Afrika, Latinamerika och kanske i Sydostasien. Våra ekonomier integreras, och politiken följer efter. Vi går mot större samhörighet.
Samtidigt står det också alldeles klart att europrojektet startade fel i tre avseenden:
• Av bristande politiskt mod, eller ork, sjösatte man valutan utan att ha säkrat ett pålitligt system för sund hushållning av statsfinanserna i de deltagande länderna.
• Av samma skäl var man inte tydlig med – eller begrep inte – att en långtgående samordning av den ekonomiska politiken är nödvändig.
• Grekland borde inte ha fått gå med från början, möjligen inte heller ett par andra länder.
Det man gör nu när den ekonomiska defibrillatorn tas fram för att rädda krisländerna är att rätta till fel numer ett och två ovan, men under galgen. Det är förstås alltid trevligare om nödvändiga processer kan genomföras på ett lugnt och ordnat sätt, men nu är den i alla fall i gång.
Fel nummer tre får man nog dras med tills avvikarländerna inordnat sig. Kanske är Portugals och Greklands ekonomier för olika kärn-EU:s för att någonsin kunna ingå på ett smidigt sätt, men jag tror skillnaderna överdrivs – och i alla händelser minskar de.
Man måste komma ihåg att valutasamarbetet framför allt skapats eftersom man vill nå fördelar, inte i första hand för att det är ett politiskt prestigeprojekt. När man hör hyllningarna till de flytande valutornas förlåtande fluktuationer, som till synes smärtfritt rensar maskineriet från allt grus som kastas in när länder krisar i olika takt, ja då undrar man varför tanken på att låsa kurserna över huvud taget dykt upp.
Likväl verkar världens länder gång på gång vilja göra just det: Bretton Woods-systemet, valutaormen, ERM, Kinas fasta kurs mot dollarn, liksom Malaysias, Argentinas och en rad andra länders, för att inte nämna länder som helt sonika använder dollar eller euro. Nejlandet Danmark har sin krona låst mot euron, precis som de baltiska länderna.
Uppenbarligen är det något man vill åt. Det handlar om förutsägbarhet, stabilitet och dämpat inflationstryck, faktorer som gynnar handel och tillväxt. Tveklöst har i eurons fall de politiska drivkrafterna bakom varit väl så starka som de ekonomiska. Men det är nästan odelbara krafter.
Skulle euron kollapsa ginge Europa ur askan i elden. För all del: på sikt skulle den hårt prövade gamla kontinenten naturligtvis klara också det, och jag kan ta gift på att det inte skulle dröja många år innan man började planlägga ett nytta valutasamarbete – tuffare reglerat än första gången och kanske även knutet till vissa utomeuropeiska aktörer. Men på kort sikt skulle enorma kostnader vänta, och den minsta delen av dessa kostnader skulle bero på allt praktiskt krångel med att byta tillbaka till nationella valutor. Alla länder med budgetgap kan ju inte devalvera sig ur sin finansiella sörja (eller låta sina valutor rasa) samtidigt. Vi skulle få en kris för trovärdigheten och förutsägbarheten, och Europas inre marknad skulle tappa snabbheten, effektiviteten och enkelheten i handeln.
Men det går ju bra för Sverige och Storbritannien (nåja), länder som inte använder euron? Stämmer, men man får inte glömma att även länderna utanför euron drar stor nytta av stabiliteten i det gemensamma valutaområdet. Slarviga statsfinanser finns i länder både innanför och utanför den gemensamma valutan, liksom föredömliga sådana.
Det är inte ens så att Europas huvudkonkurrenter på världsmarknaden, USA och Ostasien, skulle skratta läpparna av sig om eurozonen spricker, och började de skulle de sätta skrattet i halsen. Hur effektivt vore det att ha sexton nya valutor att handla med igen? Hur bra för balansen i världshandeln vore det om dollarn åter blev den enda ankarvalutan?
Så det lär inte hända. Räkna i stället med att EU fortsätter den ryckiga vandringen mot större ekonomisk integration: mer likartad skattepolitik, mer likartad välfärdspolitik. En gemensam ekonomisk framtid kräver faktiskt en gemensam politisk framtid.
Euron har haft infarkt, men man botar inte en hjärtpatient genom att döda den. Man räddar henne först på intensiven och uppmanar henne sedan att byta livsstil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar