Klyftor i samhället och deras betydelse har jag skrivit om vid upprepade tillfällen, exempelvis här och här. I korthet är min slutsats att man av olika skäl bör sträva efter att dämpa klyftorna, men att det är betydligt mindre skadligt om de beror på att en rik klick sticker av uppåt än att en fattig grupp halkar efter och tappar kontakten med mittenskiktet.
I dag kom SCB:s hushållsstatistik för 2009, det stora krisåret. Den visar dels en sak som kan förväntas av ett år med finanskris och fallande BNP: De allra rikaste fick mindre tillgångar, till stor del beroende på börsfallet. Men det visade också något mindre förväntat: För mittenskiktet fortsatte den starka ökningen av de disponibla inkomsterna. Det berodde framför allt på jobbskatteavdraget och borttagen fastighetsskatt. Politik, alltså, inte konjunktur. De som inte har jobb, och de blev fler 2009, halkade efter.
Sammanvägt ökade klyftorna något under 2009. Inkomstklyftor i ett land mäts med det så kallade ginitalet; högt tal innebär större klyftor. Fortfarande är 2007 det år som uppvisat de största klyftorna i landet (men ändå små internationellt sett), följt av år 2000. Därefter kommer 2009.
Andelen av befolkningen med ekonomisk standard som definieras som låg har ökat från 8 till 13 procent de senaste tio åren. ”Låg standard” är inget fast mått utan innebär högst 60 procent av medianvärdet i befolkningen. Eftersom standarden ökat kraftigt för större delen av befolkningen har andelen med låg standard ökat trots att även dessa fått mer pengar att röra sig med. För dem som inte förvärvsarbetar ökade inkomsterna (i fasta värden) med 12 procent under 00-talet – men för dem som jobbar ökade de med 37 procent
Det är alltså rätt tydligt att det allra senaste glappet beror på regeringens jobbpolitik: mer åt dem som jobbar, mindre åt dem som inte gör det. Förhoppningen är, om jag förstått saken rätt, att sysselsättningen i landet ska optimeras. Kanske är strategin dödfödd, kanske fungerar den. Det är för tidigt att avgöra ännu. Men om det blir som finansministern nu frejdigt räknar med och arbetslösheten om några år faller till 80-talsnivåer (de 4,8 procent han prognosticerar motsvarar mindre än tre procent med det gamla sättet att räkna) bör det nya inkomstglappet börja minska igen, eller åtminstone stabiliseras. Och om inte? Då har den rödgröna oppositionen fått ett av de tyngsta slagträn de kan hoppas på inför nästa valkampanj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar