Blicka vidare efter arabrevolterna – Kina väntar

Man kan få gåshud för mindre känsloladdade aktiviteter än att följa de folkliga arabiska revolter som nu med röster, fötter och uthållighet fäller despoter som förfogat över några av världens största militära apparater. Att de förtryckta folken själva störtar dem de förtryckts av är rimligen exakt som det ska vara, men i den pågående debatten får man ibland intrycket att ”vi” borde gjort det först. Vilka som nu inbegrips i ”vi”.

Allt hyckleri som nu kan dras fram och påvisas från Europas sida i relationen med arabiska diktatorer förtjänar att dömas ut, framför allt vapenhandeln. Det är heller ingen tvekan om att de västliga utrikesdepartementens analyser om potentialen för folkrevolter precis som inför murens fall varit usla, vilket bland andra Bitte Hammargren i SvD påpekat.

Men utöver det: vad borde Sverige, EU och USA ha gjort? Riktade sanktioner mot diktatorer är ofta rätt, och sådana borde EU oavbrutet haft mot Khaddafiregimen. Däremot kan allmänna handelssanktioner slå mot folket, som i fallet Irak och Kuba, där ledarna mest kunnat utnyttja dem som förevändning att skylla svårigheter på omvärlden. Man kan göra annat också; vara tydlig och tjatig om mänskliga rättigheter i olika sammanhang, utan att för den skulle bryta kontakten (det är sämre att isolera tyranner, då beter de sig ännu värre mot sina folk). Sverige har riktat en särskild del av biståndet till demokratiutvecklingen i Egypten. Kanske ingen kioskvältare, men något.

Skulle USA och Europa ha tvingat fram demokrati? Det var väl det amerikanerna tänkte när de invaderade Irak. Vi kanske skulle ha gjort det med mer subtila påtryckningsmetoder? På sätt och vis är väl exporten av den revolutionära informationsteknik som utvecklats i Kalifornien och Kista en del av sådan subtil påverkan. Det de revolterande folken efterfrågar är rättigheter av precis det slag som européer och amerikaner länge kunnat ta för självklara. Många upprorsledare är säkert besvikna över en tövan från Bryssel och Washington att ge sitt fulla stöd, men det är inga amerikanska flaggor som bränns på gatorna i Kairo och Benghazi. Och stödet från väst växer fram tydligare och tydligare.

Efterklokhet har sitt värde men är den simplaste av grenar. Vid sidan av alla dessa konstruktioner av vad som borde ha gjorts finns i vissa kretsar en ryggmärgsreflex att alltid skylla allt ont i världen på väst. The Economists krönikesignatur Lexington konstaterar att en del mycket namnkunniga engelskspråkiga debattörer sagt riktigt korkade saker om de arabiska revolterna, som att vi i väst fram till nu trott att frihet och värdighet är något vi har ensamrätt på, eller att folkets triumf i Kairo är ett hårt slag mot västvärldens ekonomiska tyranni, ja ”fascism” (John Pilger).

Det är också en återkommande förbannelse att vi glömmer bort historiska händelseförlopp och ”skriver om” ansvarsfördelningen i våra minnen. Som Henrik Brors skriver i DN i dag är det faktiskt unikt att EU, USA, Kina, Ryssland och stora delar av Afrika och arabvärlden nu agerar samordnat för att komma åt en förtryckare. För hur har det varit? Jo, när Östeuropa föll splittrades EU på att Thatcher och Mitterrand blev rädda och ville bromsa en tysk återförening. När Jugoslavien imploderade struntade Tyskland i övriga EU och valde att på egen hand erkänna Kroatien, viket kan ha förvärrat spänningen mellan kroater och serber. Och när USA valda att på egen hand invadera Irak spelade George W Bush ut det ”gamla” och det ”nya” Europa mot varandra. Vi ska vara väldigt glada att vi inte ser sådan stormaktsarrogans nu.

Andra motstridiga klyftigheter som sagts är följande: Medan vi låter dramatiken i Libyen dominera medierna borde vi i stället förstå att striden om makten i lilla Bahrain är strategiskt betydligt viktigare på grund av shia-sunni-kampen, kopplingen till Iran och USA:s flottbas (Stratfor cirka 20 februari). Nej den arabiska revoltens epicentrum är Libyen, och besattheten med Bahrain är missriktad och beror bara på att världsmedierna finns där (Hussein Ibish cirka 20 februari).

Många vill alltså säga mycket just nu.

Min slutsats är denna: Det är svårt att göra om historien, men när omvälvningen väl kommer är det allra viktigaste för omvärlden att välja att göra rätt. Nu behöver de befriade arabstaterna allt politiskt och ekonomiskt stöd, och det under lång tid.

Dessutom är det knappast slut. De flesta har nog ögonen på resten av Mellanöstern och Nordafrika, men antydningar finns redan om att demokratikraven snabbt sprider sig till andra kvarvarande autokratier. Och varför inte? Gränslösheten och kontakterna mellan människor på jorden har aldrig varit större. Medan våra sinnen ännu är öppna för grubblerierna om varför vi inte förstod vad som komma skulle är det lämpligt att försöka ligga ett steg före. Det mest storslagna som kunde hända i världens demokratiutveckling vore förstås en öppning av Kina. Jag tycker det är dit vi ska blicka.

Jag har flera gånger skrivit om Kina här, om hur kineserna faktiskt gått mot ökad frihet utan att det framställts på det sättet. Samtidigt som regimen fortfarande är en oacceptabel totalitär enpartiapparat med flitigt använt dödsstraff och politiska fångar – om än mindre hård än den varit – är kineserna i sitt vardagliga liv friare i dag än de varit någonsin. De är numera knappast heller avskurna från omvärlden. Hundratals miljoner kan om de vill, trots censur, följa händelseförloppet i arabvärlden. Och hundratals miljoner har för första gången praktiska och ekonomiska möjligheter att engagera sig i regimprotester om de bestämmer sig för det.

Detta faktum – inte fattigdom och isolering – gör att sannolikheten för att det faktiskt sker ökar för varje dag. ”Jasmindemonstrationer” (efter den tunisiska revolten) har aviserats flera gånger och kommer att fortsätta att utlysas. Nätgurun Clay Shirky, en av mina husgudar, har slagit vad om att Kina inom tio år inte styrs av kommunistpartiet. Tio år är en evighet när rätt processer väl satts i gång.

Kinas befrielse är inte bara möjlig, den är oundviklig. Den enda frågan är precis när den ska ske, och om Burma, Kuba eller Nordkorea ska komma före. Det är detta vi, Kinas handelspartner, borde förbereda oss på. Att stoppa handeln är både omöjligt och en dålig idé, men tveklöst ska vi vara ”naggy” om mänskliga rättigheter. Diktatur är motsatsen till stabilitet. När Pekingregimen väl utmanas gäller det att stå på rätt sida.