Jag sade till en vän för någon vecka sedan att autokraterna i Algeriet och kanske Jordanien och någon Persiska viken-stat förmodligen stod näst i tur att falla, men att vi skulle få vänta på Libyen. Inte för att behovet av skifte skulle vara mindre där, snarare tvärtom: Khaddafis benhårda regim skulle stå emot motstånd längre än andra.
Men de libyska protesterna har eskalerat häpnadsväckande snabbt. I dag kommer uppgifter om att hela städer hamnat under oppositionens kontroll. Jag hade trott att den excentriske järnöversten skulle bita sig fast tills han stod ensam kvar, men det ryktas faktiskt att han flytt. Nå, detta behöver bekräftas.
Min återstående förutfattade mening om Libyens resning är nu att basen i upproret inte är tillräckligt stabil för att klara en civiliserad övergång till demokrati. Skälen är följande:
• Upproret tycks inte vara lika brett som i Egypten och Tunisien, dvs såväl arbetare som tjänstemän, både män och kvinnor, unga och gamla, statsanställda och privatanställda. Det ser ut att ha drivits fram mest av den i sammanhanget beprövade grupperingen arga unga män. Demonstrationerna har också bemötts med ett mer utdraget övervåld än i Egypten, varför ett hämndbegär kan dröja kvar.
• En specifik faktor är den regionala klyfta som finns mellan västra och östra Libyen, egentligen mellan huvudstaden Tripoli och andrastaden Benghazi, upprorets startpunkt med gammal animositet mot Khaddafi.
• Det finns också en specifik gruppdimension: samhället är uppbyggt av klaner. Vissa klaner har anslutit sig till upproret, andra inte.
• Jag har inte heller sett trovärdiga civila ledargestalter uppenbara sig. Ingen opposition värd namnet har kunnat utvecklas inom landet under Khaddafis 41 kvävande år. Kan det finnas vettiga krafter inom militären, när militären är Khaddafiregimens fostervatten?
Av dessa orsaker är jag rädd att det libyska upproret löper större risk att urarta, kanske leda till en utdragen period av kaos.
Men det är svårt att bilda sig en god uppfattning av vad som händer eftersom informationsflödet är så fattigt.
Det återstår att se om också min sista fördom ska komma på skam. Jag skulle inte ha något emot det.
Mina farhagor är samma som dina, liksom fördomarna. Men man kanske ska tänka på att utbildningsnivå i landet är anmärkningsvärt hög, och den rena fattigdomen förhållandevis begränsad. (Inte om man läser DNs bakgrund förstås, men om man läser på Wikipedia.)
SvaraRaderaDe flesta människor vill nog ha stabilitet och därmed möjlighet att kunna styra sina liv. Men jag har en känsla av att stabilitetsargumentet främst drivs av de etablerade, på bekostnad av de yngre som ännu inte har format sin tillvaro.
Dessutom är demokratier i en hyfsat demokratiserad omvärld ändå stabilare än diktaturerna.
Ja, jag vet inte var uppgifterna i den där DN-bakgrunden kommer. Libyen har en av Afrikas högsta BNI per capita och hög medellivslängd etc. Möjligen är klyftorna väldigt stora. Data om andel fattiga finns inte hos Världsbanken (http://data.worldbank.org/country/libya).
SvaraRaderaMen det är lite svårt att tro med tanke på de rudiment av ideologi Khaddafi ändå har.
Så i grunden menar även jag att Libyen följer mönstret att det snarare än fattigdom krävs ett visst mått av välstånd och utbildningsnivå på befolkningen för att en envåldshärskare ska utmanas på allvar. På lång sikt spricker förstås även den gröna diktaturen i Tripoli.
Däremot kan det bli stora tråkigheter på kort sikt.