Ett par timmar efter den bistre Omar Suleimans fantastiska besked den 11 februari (ständigt dessa elvor, hotens och möjligheternas tal) att president Mubarak lämnar sin post skrev jag den här analysen på DN.se. Detta tvåtusentalets elfte år kan komma att bli de arabiska folkens år.
(När jag ändå refererar till DN.se-texter jag skrivit den senaste tiden och där jag tycker jag haft något vettigt att säga kan jag passa på och länka även till följande:
"Arabvärlden sist ut att demokratiseras", en bakgrund/analys om utgångsläget inför arabiska omvälvningar.
• "Med Wikileaks mot en gränslös värld", en krönika om massläckornas betydelse.
• "FN-spåret är inte den slutliga lösningen", en analys efter klimatmötet i Cancun.)
(Min raderade kommentar till ditt förra inlägg är samma som den sparade, men jag raderade den första p.g.a. irriterande skrivfel, ifall du undrar)
SvaraRaderaTack för tipset om al-Jazira! Jovisst, jag håller på med din bok, men som den pessimist jag är kan du nog vänta dig en hel del mothugg framöver från min sida. Inga elakartade, utan kanske mer frustrerade sådana.
Åter till revolutionen och svartmåleriet och hujeda-jeda-mej vad vissa analyser är skrämmande. "Islamistiska hot" talas det en del om (ironiskt att se hur Aftonbladet ibland tycks resonera på samma nivå som farbror Åkesson).
Känslan inom mig viker inte: "De kommer inte att lyckas" Någonstans har jag den där klassiska uppfattningen om att allting kommer att förvärras bara därför att det just nu går så bra.
Smärtan av den besvikelsens kniv som kommer att tränga in i miljontals bröst världen över, den dag då all denna glädje byts i katastrof (om den dagen nu kommer) vill man helt enkelt slippa.
"Så länge ingen öppnar champagnen riskerar ingen att få korken i magen" (- kom på citatet just nu. Snitsigt va? ;)