Sedan en tid verkar default-åsikten om den svenska skolan vara att den har misslyckats. Slutligen kognitivt nedmalda av rader av Pisarapporter, Björklunds ordningsmantra och ett tilltagande mediefokus på skolans lärdomsproblem rullar vi oss i tjära och fjädrar och ger upp: ”Ja, vi förstår, det har gått snett, finländare och kineser har lyckats, inte vi.”
Maciej Zarembas serie i DN kommer i ett läge när ”flumskolans” försvarare i praktiken redan drypt av från debattscenen. Den framstår som en vältalig bekräftelse på förfallet.
Att alltför obildade lärare och alltför många grupparbeten och fria studier där eleverna inte fått sakkunskaper nog att göra vettiga analyser inte kan producera årskullar av Sven Stolpes och Bodil Jönssons likar är inte svårt att förstå.
Men jag har svårt att släppa tanken att mjukare utbildningsvärden än dessa nu så omhuldade fakta för det första är otroligt svåra att mäta och för det andra förmodligen är den svåraste komponenten att föra in i ett skolsystem.
Kineserna fokuserar på disciplin- och pluggskolan i ett utvecklingsläge där de behöver trycka ut några miljoner ingenjörer i industriproduktionen varje år. Men sedan? När de ska uppfylla sin dröm om att bli de vetenskapliga upptäckternas och uppfinningarnas Shangri-la?
Självständigt tänkande och samarbetsförmåga hos befolkningen kan vara det som särskiljer en högt utvecklad industrination från en ordinär industrination. Man kan inte gå i en drillskola och sedan som vuxen förväntas ha sin fantasi och inlevelseförmåga intakt, förväntas veta hur man bäst syntetiserar ett flöde av idéer i en grupp. Men utan den förmågan – ingen kreativitet.
Sådant är hart när omöjligt att lära gamla hundar utan måste tränas i ungdomen. Det statistiska problemet är att hur väl en årskull lärt sig att tänka kreativt och ta till vara en grupps kollektiva kunskap visar sig kanske femton år senare.
Släpp mätningarna för ett ögonblick och fundera: Hur dåligt klarar sig nationen Sverige i dag? Ekonomiskt har det uppenbarligen gått bättre än för övriga EU det senaste decenniet. Är det skral efterfrågan på svenska idéer, svenska lösningar, svensk kreativitet?
Om kadaverdisciplin och minimal frihet för barnen är det långsiktiga framgångsreceptet för Kina, som i ”tigermamman” Amy Chuas numera sönderdebatterade tes, säger jag: Gratulerar till platsen i världseliten, och lycka till! Då är ett land som Sverige chanslöst.
Fast – så enkelt är det alltså inte. Vilket är en självklarhet som tål att påpekas ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar