Med risk för att låta cynisk: det känns skönt att nyhetsfokus flyttats tillbaka till arabvärlden efter en veckas japansk överbevakning.
En dramatisk naturkatastrof är alltid nyhetsmässigt oemotståndlig, i synnerhet när den inträffar i ett rikt land. Kombinationen med en kärnkraftsolycka gjorde naturligtvis att pulsen steg extra högt hos redaktörer. Viss arabvärlds-fatigue gjorde väl sitt till.
Jag rycktes förvisso också med, och jag var med på noterna när vi skrev minut för minut-rapporteringar från Fukushimadramat. Ganska tidigt fick jag dock känslan att det som hände i Japan inte på långa vägar hade lika stor betydelse för världens utveckling i stort som de pågående konvulsionerna i Mellanöstern och Nordafrika.
Det stod snart klart att dödstalen inte skulle nå i närheten av Haiti 2010 eller Kina 2008. Japan är dessutom ett rikt och fungerande land, och hur kusligt hotet om joniserande strålning än var fanns knappast risken att ens en härdsmälta i Fukushima skulle bli ett nytt Tjernobyl. Icke desto mindre närde skräckrubrikerna mycken ångest i en hel vecka (vilket jag för övrigt på förfrågan skrev en Newsmillartikel om).
Det kan vara svårt att känna till graden av allvar från början, naturligtvis. Men är det självklart att därför skrika lite högre än nödvändigt för säkerhets skull (eller för att alla andra gör det)? Frossandet i katastrofscenarier stod mig efter ett tag upp i halsen, om jag ska vara ärlig. Kvällstidningsrubrikerna gick till slut nästan inte att läsa. Och det såg likartat ut i andra länder, särskilt i brittiska medier.
När nyhetsjournalistik är som sämst är den som den outhärdliga gnällspiken på arbetsplatsens möten, han (för det är oftast en han) som aldrig upphör att ifrågasätta vartenda beslut, som med radar finner varje tänkbart fel och som aldrig missar en lucka där det går att skjuta in ett ”men har ni tänkt på” eller ”hur illa går det inte om x eller y händer, va, va??” Den kritiska rösten är oundgänglig, och till en början kan man uppskatta den, men när han aldrig slutar kommer strypreflexerna fram.
Nyhetsjournalistik som beter sig så här, vilket jag tycker den gjorde i fallet med kärnkraftshaveriet, är destruktiv. Det är sorgligt att det ska vara så svårt att åstadkomma konstruktiv nyhetsjournalistik. Därför blev jag nyfiken när jag upptäckte en artikel på det danska journalistikutvecklingscentret Update som handlade om just – konstruktiv journalistik. Det visade sig att Ulrik Haagerup i en krönika i Politiken redan i december 2008 (kort efter det att mitt bokmanus var klart) lanserade begreppet. Han menar att problemlösande journalistik borde vara ett lika självklart kriterium för nyhetsmedierna som konflikt och dramatik.
Bevakningen av händelserna i arabvärlden har varit av mer blandad journalistisk karaktär, sannolikt eftersom vi sett både goda (Tunisien och Egypten) och onda (Libyen och Jemen) förlopp. Konstruktiva inslag finns.
Det som händer är historiskt och osannolikt spännande. Jag ber en stilla bön för att fler länder ska klara övergången från despoti utan större blodsutgjutelse. Men till och med jag begriper att detta inte kommer att gå överallt.
Händelseutvecklingen påverkar rimligen statistiken över antalet krig och väpnade konflikter, något jag brukar orda en del om såväl när jag föreläser som i den här bloggen. En gissning är dock att påverkan blir mindre än man kan tro. Men det återstår att se. Och att blogga om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar