måndag 13 april 2015

Krönika: Utopierna som försvann i mediebruset

Följande text är en gästkrönika jag skrev för Utrikespolitiska föreningens i Uppsala tidning "Uttryck Magazine" den 8 april 2015 (Tema: utopi–dystopi). Tidningen finns bara i pappersform.



För några veckor sedan publicerade en av kvällstidningarna en krönika under rubriken ”Din känsla är rätt – det går åt helvete med världen”. Budskapet var tämligen tydligt redan där, men för ordningens skull kan jag berätta att texten var en molande dyster genomgång av tillståndet på planeten.

Utgångspunkten var en färsk årssammanställning från den amerikanska tankesmedjan Freedom House som konstaterade att demokratin och friheten nu minskat nio år i rad. Därpå följde en katalog över de kända brännpunkterna i nyhetsflödet våren 2015: jihadismens kusliga framgångar, terrordåden i Paris och Köpenhamn, den fortsatta flyktingkatastrofen i Medelhavet, krigen i Arabvärlden, kriget i Ukraina, Rysslands aggressionspolitik.

Därtill hette det att Europa i finanskraschens kölvatten drabbats av såväl isande gruppmotsättningar som uppkomsten av miljontals människor som tvingas leta mat i soptunnor. På toppen av detta slogs fast att ett dysfunktionellt politiskt system i USA står inför ett sammanbrott och, ej att förglömma, att vi lever under ett ständigt överhängande hot om att planeten snart blir obeboelig på grund av våra utsläpp.

”Till och med för den som är relativt luttrad av att ständigt matas av vittnesmål om lidande och misär har eländet nått en ny nivå. En nivå som inger en känsla av hot och förebådande katastrof”, sammanfattade krönikören.

När en erfaren journalist som kan förväntas ha vissa kunskaper om världens beskaffenhet och utveckling målar mänsklighetens tillvaro med så avgrundsdjupt mörka färger kan man bara föreställa sig hur de rimligen mindre insatta mediekonsumenterna tolkar rubrikflödet. Få har tid att själva leta fram de siffror och de analyser som kan ge överblick. De flesta är hänvisade till medierna för sin omvärldskunskap.

Mediedramaturgin kräver konflikt och svartvit världsbild. En redaktör kan i sömnen sätta en rubrik om en snabb försämring men sliter sitt hår om hon ska rubricera en långsam förbättring. 

Mediekonkurrensen kräver att man är först, varför det går inflation i hot – hot som oftast inte besannas (men det får vi sällan veta). Nyheter är inte information. Många ungdomar tror på fullt allvar att det de läser, hör och ser i medierna är en sammanfattning av hur världen är, och inte en samling lövtunna dramatiska utsnitt. Det är tragiskt.

Därför bär en massivt spridd text som den nämnda ett stort ansvar. Vad är det egentligen som berättas här? Och vad berättas inte?

Det är sant att de väpnade konflikterna i världen har ökat sedan fyra fem år tillbaka, det är sant att demokratin har drabbats av bakslag på flera håll och det är sant att marknadsekonomin inte överallt går på räls (när gjorde den det?). Men det allra mesta av de trender som dominerar vår värld, i mångt och mycket de viktigaste, nämns inte med ett ord i krönikan – och noga taget knappast någonsin på nyhetsplats.

Det berättas inte att den extrema fattigdomen minskar så snabbt att FN:s halveringsmål nåtts fem år i förtid och att dess utrotning kan skönjas tio år bort, alldeles oberoende av finanskriser i väst.

Det nämns inte att den överlägset tydligaste förändringen för fattiga flickors skolgång inte är att de skjuts i huvudet av talibaner utan att numera i princip alla fickor i världen får börja i grundskolan. Inte heller sägs att läskunnigheten hela tiden ökar och nu omfattar 86 procent av världens befolkning.

Det framhålls inte att barnadödligheten och mödradödligheten fortsätter att falla, att medellivslängden fortsätter att stiga, att förekomsten av malaria, hiv, tbc, ja strängt taget alla de tidigare stora massdödande sjukdomarna minskar. Däremot har det överallt skrivits spaltmeter om den västafrikanska ebolatragedin, förvisso otäck, men som med facit i hand visade sig döda två procent så många afrikaner som ännu årligen dör i malaria.

Att de ekonomiska klyftorna, vars ökning inom länder hamnat i debattens rampljus, fortsätter att minska mellan länder så att låg- och medelinkomstländer nu för första gången sedan 1800-talet står för en större del av världens BNP än höginkomstländer får vi sällan höra.

Att relationen mellan väst och Ryssland är nere på fryspunkten får vi veta varje dag, men faktum är att det internationella samarbetet överlag snarare förbättras. Det uppstår snart sagt ingen kris utan att det hålls kontinentöverskridande toppmöten om frågan.

Hur ofta läser vi på nyhetsplats om de små och stora åtgärder som stadigt förbättrar luft- och vattenkvalitet i både rika och fattiga länder? Om att luftföroreningarna i Kinas storstäder nått sin kulmen en bra bit under de tidigare skamnivåerna i Tokyo och London? Att överfisket nått botten? Att koldioxidutsläppen visserligen fortsätter, men att det finns klara tecken på en mindre klimateffekt än i de värsta scenarierna och att FN:s klimatpanel konstaterar att det mesta av extremvädret låter vänta på sig?

De senaste otvetydiga bakslagen när det gäller väpnade konflikter och demokrati ska också ses i sitt sammanhang. Antalet krig är nu det största sedan millennieskiftet, men ökningen har skett från en period som var den minst konfliktdrabbade sedan 1970-talet och i fråga om dödstal möjligen den minst blodiga världen hittills har skådat.

Även den nedgång i frihet som Freedom House identifierar sker från historiska nivåer. Oron över att mänskliga rättigheter beskärs i exempelvis Ryssland, Ungern, Turkiet och Nicaragua är fullt berättigade, men dessa och många andra länder som nu kritiseras var fullfjädrade diktaturer för några decennier sedan. Antalet valdemokratier har inte minskat sedan 1990-talets boom. Faktiskt har antalet under de senaste åren åter börjat öka och är nu det högsta hittills, 125.

På tillräckligt kort sikt kan allt, precis allt, se ut att ha blivit värre. En månadslång mordvåg kan få våldsstatistiken att skena. Två översvämningar i rad kan få klimathotet att framstå som akut.

Det är viktigt att vi som getts ansvaret att förmedla kunskap om världen så ofta som möjligt låter tidsperspektiven och de stora dragen färga också de små vågrörelser vi slår upp stort. Den som förstått hur världen ser ut i stort drabbas inte av panik när dystra rubriker kablas ut. Panik kan vara användbart om du väcks i natten av att huset brinner. Annars är det förödande.

Vi människor tycks väl utrustade med egenskapen att snabbt vädra den sällsynta faran, samtidigt som vi är döva och blinda för den förhärskande friden. I en tid när svält, rovdjur och oväder ständigt hotade att ha ihjäl oss var kombinationen säkert gynnsam. Men vi behöver inte vara stenåldersmänniskor längre.

Jag tror trots allt att sociologen Norbert Elias hade rätt i att det finns en civilisationsprocess. Och kunskap är civilisationens cement.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar