”Dominoeffekten kommer inte från Bagdad, den kommer från Tunis”, skrev en egyptisk bloggare när det stod klart att folkets uppror i Tunisien faktiskt fått effekt. Bloggaren syftade på George W Bushs verklighetsfrämmande tro att den amerikanska invasionen av Irak skulle leda till en demokratiseringsvåg över Mellanöstern. När folk i regionen väl sett att Saddam kan störtas, då kommer det att hända saker, menade Bushadministrationen. Och nog hände saker, men de handlade snarare om att antipatin mot USA ökade, liksom de argaste och mest förvirrade unga männens lust att begå terrorhandlingar.
Förändringen kan naturligtvis inte komma utifrån, som ett påbud. Nej, det är så här det går till, som i Tunis, Gabès och Sfax vintern 2011. ”Det känns som när Berlinmuren föll”, utbrast en lycklig tunisier i radion.
Demokratin har gjort enorma landvinningar i världen efter murens fall, även om antalet länder med valdemokratier legat still i några år nu. Men från arabvärlden har föga positivt kommit ut. Den bäst fungerande demokratin i arabvärlden är sannolikt Irak, möjligen i konkurrens med Libanon, vilket säger en hel del med tanke på den politiska röran i båda dessa länder.
Aldrig tidigare har en arabisk regim fallit under trycket av folkligt uppror. Kan det som händer i Tunisien just nu förebåda en verklig kursändring i Mellanöstern? Någon gång måste den komma.
De flesta autokratiska regimer i regionen har suttit mycket länge, så länge att de folk de styr över har hunnit omvandlas. Sjuttiotalets lågutbildade, fattiga och utsatta arabiska befolkningar är i dag kunniga om sitt lands och världens tillstånd, de har hyggliga materiella villkor och riktigt bra medicinska villkor. En del av länderna, inte minst det största av dem alla, Egypten, finns dessutom en relativt frispråkig press. En gissning är att vi, om vi nu får bevittna en dominoeffekt, härnäst kommer att höra om krackelerande styren i Egypten, Algeriet och Marocko. I staterna vid Persiska viken kan man tänka sig att revoltlustan hålls tillbaka av den väldiga materiella välståndsökningen, som säkert ännu känns ny – ungefär som i Kina. I Syrien och Jordanien kan president Assad och kung Abdullah sannolikt överleva ett tag till på sin roll som frontstat mot den gemensamma fienden Israel. Hur länge beror förstås på hur den konflikten utvecklas.
Tunisien vintern 2011 är dessutom ännu ett exempel på kraften i den nya öppna kommunikationen; det kanske bästa med internet. Mycket tyder på att såväl wikileaks (USA-ambassadören öppenhjärtig om korruption och om de styrandes rikedomar) som sociala medier har spelat en viktig roll för revolten, i alla fall för hastigheten i förloppet.
Ett twitterinlägg av egyptiern Mohamed ElBaradei, mångårig chef för FN:s atomenergiorgan, grep mig: ”Det tunisiska folkets mod att upprätthålla sin frihet och värdighet är ett strålande ljus och en vägvisare. Förändring kommer bara inifrån.”
ElBaradei har sagt att han kan ställa upp i presidentvalet i Egypten i år – om ett rättvist val kan garanteras. Först Tunis, sedan Kairo?
Hej Anders! Jag är en flitig läsare av din blogg och håller på med din bok i detta nu. Upplyftande på många sätt och vis, men då jag själv är en pessimist har jag funderat ett tag på att "käfta emot" lite.
SvaraRaderaDet som nu händer i arabvärlden är glädjande för många, men det är också julafton för många svartmålare. Nu senast var det allas vår Staffan Heimersson (ingen svartmålare vad jag vet, men ändå...), som fick ner mig på jorden. I dagens aftonblad varnade han oss alla för att vara optimistiska. "De kommer inte att lyckas!" Det var ord och inga visor, det. Han menade att en lyckad revolution är bland det svåraste som finns. Och jag håller med. Ett lysande exempel: Ryssland 1917. Så mycket mer behöver inte sägas.
Sedan jag började med din bok har jag lärt mig lite om hur man kan slå hål på det mesta och jag skulle nog kunna säga en del emot den gode Heimersson också. Som till exempel att... Nej, förresten! Jag ska inte hjälpa dig på traven. Jag skulle istället vilja att Du själv (om du har lust och tid) kommenterar det där. Det behöver inte vara som ett blogginlägg om det känns lite "mycket" (jag är ju trots allt bara en person som ber om det), men kanske kunde du skriva en liten kommentar här nedan/ovan? Läs vad Staffan skrev i dagens Aftonbladet (finns nog på nätet om du inte har papperstidningen) och se om du har något att sätta emot det.
Hälsningar
Tomas
Ps. Jag känner mig ganska neutral i det här. Är inte ute efter att ställa dig emot väggen, bara utmana dig lite. Ds.
Hej, Thomas!
SvaraRaderaVad roligt att du läser mina små alster. Ledsen att jag inte svarat förrän nu, men jag har dessvärre dragit ner tempot i bloggandet en del de senaste månaderna, eftersom jag filar på ett längre projekt, som tar en del tid på mina "lediga" dagar.
Jag har tokletat efter Heimerssons text men inte hittat den. Om tesen är att lyckade revolutioner är ovanliga har han rätt – på ett plan. Men man bör tänka på två saker: De må misslyckas i ett första steg, men de startar något som kan bli svårt att stoppa på längre sikt. Och, vad viktigare är, om de bygger på att en elit står emot en annan elit, som i fallet Ryssland 1917, är de tämligen dömda att misslyckas. Det som händer i arabvärlden nu liknar mer Östeuropa 1989 än en elitistisk revolution. Folkets kunskaper och utvecklingsnivå är så långt gångna att enväldets uselhet helt enkelt börjar bli pinsamt och smärtsamt påtagligt. De flesta egyptier har helt klart för sig hur ett modernt land egentligen kan styras. Sedan kan vi mycket väl få se blod och bakslag. Men vänta ett år... (Kina är för övrigt ett intressant exempel på ett land som tycks behålla enväldet trots tilltagande välstånd. Det är delvis en chimär, eftersom friheten ökat på alla plan utom det rent politiska. Men även där klämtar klockan för Partiet – fast vilken sorts folkstyre kineserna sedan väljer är en öppen fråga. Inte säkert det blir av "västerländskt" snitt.)
/Anders B