Nyhetsvärdering i sin prydno

Ibland undrar jag om alla vill veta att världen blir bättre. Jag är inte ens ironisk. Mer än en gång har jag fått känslan att många upplever ett slags tomhet när de får höra om drastiska förbättringar när det gäller fattigdom, hälsa, miljö eller konflikter.

Särskilt svårt är det att övertyga folk om att våldet minskar. Man skulle kunna förklara den bristande insikten om att detta är sant med mediernas konfliktdrivna nyhetsvärdering. Men redaktioner består till syvende och sist också av vanligt folk som för fram det de tycker är mest upphetsande för tillfället. Minskande våld ger inga fräcka rubriker och är knappast det som fångar flest öron i diskussioner vid köksbordet. Dessutom är det upplevelsen av hur mycket våld som finns i samhället som styr känslan, inte fakta. Ju mindre man tolererar, desto mer måste våldet sjunka för att människor ska slappna av. Se bara på den överspända och tilltagande villalarms-bonanzan.

Det här kan knappast illustreras tydligare än av presentationen av onsdagens rapport från Brottsförebyggande rådet. Av rapporten framgår att det dödliga våldet i Sverige sjunkit med 25 procent sedan 1990, att det sjunkit ännu mer i Stockholm, och att det sjunkit allra mest när det gäller barn. Rapporten framhåller att minskningen skett samtidig som den totala alkoholkonsumtionen ökat med en ungefär lika stor andel (fast den har också stannat av och minskat något på senare år). Mest har alkoholkonsumtionen ökat i Stockholm, där morden minskat mest.

Uppgifterna är egentligen inte nya för den som själv sökt efter dem (jag har i stort sett samma siffror i min bok, som skrevs för tre år sedan), men Brås sammanställning är ny, och i alla händelser har inget medium vad jag kan påminna mig beskrivit våldsminskningen på det samlade sättet förut.

Vad är en nyhet? Det oväntade. Vad Brå berättar går på tvärs mot de flesta gängse uppfattningar om våld och alkohol. Jag kan tänka mig en uppsjö uppföljningar: Vad är det som gör att rädslan för våld inte minskar fast våldet gör det? Hur kunde vi hantera den ökade alkoholfloden på det här sättet? Har våra vanor ändrats? Är den sociala kontrollen större, eftersom en större del av alkoholen dricks på lokal? Har vi allt lägre tolerans för familjerelaterat våld (som är den kategori som gått ner mest)?

I verkligenheten fick Brårapporten så här mycket plats: Ekot hade ett hyfsat stort inslag i några sändningar på onsdagen, heder åt dem. Inga uppföljningar, dock. Min egen tidnings nätredaktion, DN.se, har en liten bildlös puff liggande på sajten ännu på torsdagen. Den var inte större när rapporten kom men låg högre upp. Papperstidningsredaktionen presenterar nyheten på en enspaltare långt inne i tidningen, bredvid en stort uppslagen uppföljningsartikel om en flicka som varit tvungen att gå på ett dagis vars pedagogik döms ut. På Svd.se kan jag inte hitta nyheten alls. Och på kvällstidningarnas sajter inte ett spår, goes without saying.

Var det kanske så enkelt att Brå hade otur med tajmningen? Alla stora medier toppar förstås i dag med snackisen om att Patrik Sjöberg utsatts för sexuella övergrepp (och jag har inga illusioner om att nyheter värderas efter deras betydelse för samhället). Kanske, men det finns trots allt plats för mer än en stor artikel. Det har lyckats förr.

Till flumskolans försvar

Sedan en tid verkar default-åsikten om den svenska skolan vara att den har misslyckats. Slutligen kognitivt nedmalda av rader av Pisarapporter, Björklunds ordningsmantra och ett tilltagande mediefokus på skolans lärdomsproblem rullar vi oss i tjära och fjädrar och ger upp: ”Ja, vi förstår, det har gått snett, finländare och kineser har lyckats, inte vi.”

Maciej Zarembas serie i DN kommer i ett läge när ”flumskolans” försvarare i praktiken redan drypt av från debattscenen. Den framstår som en vältalig bekräftelse på förfallet.

Att alltför obildade lärare och alltför många grupparbeten och fria studier där eleverna inte fått sakkunskaper nog att göra vettiga analyser inte kan producera årskullar av Sven Stolpes och Bodil Jönssons likar är inte svårt att förstå.

Men jag har svårt att släppa tanken att mjukare utbildningsvärden än dessa nu så omhuldade fakta för det första är otroligt svåra att mäta och för det andra förmodligen är den svåraste komponenten att föra in i ett skolsystem.

Kineserna fokuserar på disciplin- och pluggskolan i ett utvecklingsläge där de behöver trycka ut några miljoner ingenjörer i industriproduktionen varje år. Men sedan? När de ska uppfylla sin dröm om att bli de vetenskapliga upptäckternas och uppfinningarnas Shangri-la?

Självständigt tänkande och samarbetsförmåga hos befolkningen kan vara det som särskiljer en högt utvecklad industrination från en ordinär industrination. Man kan inte gå i en drillskola och sedan som vuxen förväntas ha sin fantasi och inlevelseförmåga intakt, förväntas veta hur man bäst syntetiserar ett flöde av idéer i en grupp. Men utan den förmågan – ingen kreativitet.

Sådant är hart när omöjligt att lära gamla hundar utan måste tränas i ungdomen. Det statistiska problemet är att hur väl en årskull lärt sig att tänka kreativt och ta till vara en grupps kollektiva kunskap visar sig kanske femton år senare.

Släpp mätningarna för ett ögonblick och fundera: Hur dåligt klarar sig nationen Sverige i dag? Ekonomiskt har det uppenbarligen gått bättre än för övriga EU det senaste decenniet. Är det skral efterfrågan på svenska idéer, svenska lösningar, svensk kreativitet?

Om kadaverdisciplin och minimal frihet för barnen är det långsiktiga framgångsreceptet för Kina, som i ”tigermamman” Amy Chuas numera sönderdebatterade tes, säger jag: Gratulerar till platsen i världseliten, och lycka till! Då är ett land som Sverige chanslöst.

Fast – så enkelt är det alltså inte. Vilket är en självklarhet som tål att påpekas ibland.