söndag 29 augusti 2010

Nej och åter nej, vi är inte för många


Källa: US Census Bureau

Det finns ett inte oansenligt mått av hyckleri i hur småbarnsföräldrar beskriver sin tidsbrist. Den beror ju i grund och botten på att man har barn, inte på att ”samhället” (med vad brukar avses stat, kommun och landsting) misslyckats med att organisera bort alla logistiska problem. Har man barn blir det svårare att förverkliga sina egna privata ambitioner, så enkelt är det.

Precis detta säger Lena Andersson i en ledarkolumn i DN. Hon brukar vara en klok skribent (om än något för torrt rationalistiskt lagd i mitt tycke). Men i den här artikeln skruvar hon sitt barnresonemang så långt att jag faktiskt blir paff. Jag har övervägt möjligheten att hon är ironisk, men tonen är trots allt inte sådan att det är sannolikt.

Vad hon säger är kort sagt att eftersom jordens problem till stor del beror på att det finns för många människor borde samhället främja återhållsamhet med reproduktionen i stället för att uppmuntra till fler barn; ”det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat”.

Hon skriver att ”i en överbefolkad värld som lider under hotet från en klimatkatastrof, där människor är fattiga, svälter och tvingas förnedra sig för att försörja en familj, borde barnbegränsning prioriteras varje dag”.

Hon skriver att alla dessa barn gör att naturresurserna inte räcker, ”vilket leder till krig”.

Vilka krig menar hon? När tog hon senast del av rön kring jordens överbefolkning? 1977? Att hon kan hävda att till och med ett land som Sverige skulle ha för stor befolkningtillväxt är inget annat än häpnadsväckande. Tesen är larvig.

Det råder bred konsensus kring att jordens befolkning kommer att peaka på drygt nio miljarder om några decennier. Födelsetalen har formligen rasat i många av de länder vi tidigare föste in under kategorin ”tredje världen”. Länder som Mexiko och Egypten har knappast större familjer än de länder som varit rika länge. Iranska kvinnor föder i genomsnitt färre barn än dem i USA (runt 2).

Det problem som däremot tilltar är att världens befolkning åldras, att färre ska försörja fler. Kina står inför riktigt kärv människobrist, och Peking omprövar nu sin ettbarnspolitik.

Utan en stadig ström av idoga, nyfikna, arbetsamma nya människor i forsknings- och arbetslivet kommer vi aldrig att orka hitta bra åtgärder mot vare sig växthuseffekt, energibrist eller fattigdom. Vi kan försörja miljarder fler på ett hållbart sätt om vi bara fortsätter att vara lika kreativa som hittills. Det är ju det vi har gjort, för tusan! För 40 år sedan var Paul Ehrlich och Romklubben övertygade om att vi förlorat kampen om livsmedelsförsörjningen och att hundratals miljoner människor skulle svälta ihjäl under 1970- och 1980-talet. Vilket visade sig galet, som vi vet.

Man tycker att vi borde kunna släppa överbefolkningslarmandet vid det här laget. Ändå hörs det fortfarande emellanåt. Lena Anderssons text kommer bara ett halvår efter en debattartikel från en grupp svenska akademiker som krävde reformer för att få folk att välja bort barn. Också de skrämdes med krig och ekologiska katastrofer. Deras artikel hade den fantastiska rubriken ”Med dagens födelsetal är vi snart 134.000 miljarder”, en siffra som avviker från verkligheten med närmast astronomisk magnitud.

Den debattartikeln fick stiftelsen Gapminders frontfigur Hans Rosling att gå i taket. Han skrev ett upprört mejl, som jag fick en kopia av, där han förklarade att bara rubriken innehöll inte mindre än fem fel.

Så: Lena Andersson är ute i ogjort väder. Utan ordentligt på fötterna.

torsdag 26 augusti 2010

En transatlantisk hatkärlekshistoria



Vi är så lika men ändå så besynnerligt olika. Frågan är om europeer och amerikaner någonsin kommer att bli kloka på varandra.

Den kontroversiella franska illustratören Tomi Ungerer älskade att hata USA, och han uttryckte dessa blandade känslor med passion. För mig är Ungerer en helt ny bekantskap; jag fick lära känna honom genom en dokumentär i SVT häromdagen. Ungerer bodde och verkade i USA på 50- och 60-talen. Han fick uppleva raskravallerna, Vietnamkriget och chocken i att bli utslängd från sjukhus när han inte hade pengar att betala vården med – företeelser han hatade. Men han fick också uppleva euforin över den förmodligen unika öppenhet och frihet som hjälpte honom att på kort tid gå från att vara en nolla till att vara en aktad konstnär – helt enkelt i kraft av talang.

Intervjun med Ungerer görs våren 2009. Han sitter då i sin bostad i Alsace och har inte varit i USA sedan han lämnade landet för 40 år sedan. När han bodde i USA låg stormakten hästlängder före Europa i materiell utveckling. Tycker han nu att USA har kvar sin ledande roll? Nej, efter att ha upplevt Europas utveckling under fyra decennier är Ungerers slutsats att de bästa välfärdssamhällen världen skådat är dagens västeuropeiska demokratier.

Det är nog bara att hålla med.

Men det finns ett amerikanskt särdrag som vi européer i stor utsträckning saknar. Det är den energi och drivkraft som härrör ur något vi egentligen fördömer, nämligen det faktum att amerikanen aldrig kan utgå från att någon eller något löser hennes problem. Och det är detta särdrag som gör att det stora landet på något sätt ständigt förmår överraska just när vi trodde det stod inför undergång; efter varje politisk och ekonomisk kris har det lyft sig självt i håret.

Våren 2009 är Barack Obama alldeles nyinstallerad och mitt i sin smekmånad. Tomi Ungerer har klentroget men imponerat konstaterat att amerikanerna faktiskt valt in en svart president, dessutom en med relativt radikala förslag. Man kan i tv-dokumentären se att Ungerer motvilligt anar att USA än en gång lyckats överträffa sig själv. (Eftersom Ungerer tycks vara en helyllecyniker gissar jag dock att han skulle såga Obamas makttillträde som en besvikelse om han fick frågan i dag.)

Om det finns något sådant som en naturnödvändig samhällsutveckling torde en del av denna vara en sammanjämkning mellan USA:s frihetspatos och innovationskraft och Europas sociala ansvarstagande (såväl inåt som utåt). I viss mån är det också det som händer – dock med amerikansk övervikt (mer tv-reklam och McDonalds-utbredning i Europa än framväxande trygghetssystem i USA).

Med Obamas inriktning på samarbete utåt och ökat offentligt ansvarstagande inåt har det sett ut som om USA nu skulle ta ett kvalitativt symboliskt hopp över Atlanten. Men bekymmersamt nog håller den amerikanska pessimism som började breda ut sig under finanskrisen envist i sig. Och naturligt nog kombineras den med en misstro mot den styrande makten, där Obama själv får ta den största smällen.

En så ihållande brist på framtidstro är väldigt – oamerikansk. Kanske hänger den samman med en långsamt framväxande insikt om att USA inte längre kan lyfta sig i håret utan hjälp utifrån. Det är i så fall en insikt som på sikt är lyckosam – men visst gör det ont när världsbilder brister. Många européer känner möjligen ett slags skadeglädje, men det är knappast till nytta för världen att USA tappar sugen.

Man får hoppas att stämningsläget trots allt är övergående. Däremot vore det briljant om den amerikanska oförvägenheten, när den väl kommer tillbaka, ändrar karaktär och paras med en större ödmjukhet gentemot resten av världen. Håll tummarna.