Libyen överraskar – men håller det?

Jag sade till en vän för någon vecka sedan att autokraterna i Algeriet och kanske Jordanien och någon Persiska viken-stat förmodligen stod näst i tur att falla, men att vi skulle få vänta på Libyen. Inte för att behovet av skifte skulle vara mindre där, snarare tvärtom: Khaddafis benhårda regim skulle stå emot motstånd längre än andra.

Men de libyska protesterna har eskalerat häpnadsväckande snabbt. I dag kommer uppgifter om att hela städer hamnat under oppositionens kontroll. Jag hade trott att den excentriske järnöversten skulle bita sig fast tills han stod ensam kvar, men det ryktas faktiskt att han flytt. Nå, detta behöver bekräftas.

Min återstående förutfattade mening om Libyens resning är nu att basen i upproret inte är tillräckligt stabil för att klara en civiliserad övergång till demokrati. Skälen är följande:

• Upproret tycks inte vara lika brett som i Egypten och Tunisien, dvs såväl arbetare som tjänstemän, både män och kvinnor, unga och gamla, statsanställda och privatanställda. Det ser ut att ha drivits fram mest av den i sammanhanget beprövade grupperingen arga unga män. Demonstrationerna har också bemötts med ett mer utdraget övervåld än i Egypten, varför ett hämndbegär kan dröja kvar.

• En specifik faktor är den regionala klyfta som finns mellan västra och östra Libyen, egentligen mellan huvudstaden Tripoli och andrastaden Benghazi, upprorets startpunkt med gammal animositet mot Khaddafi.

• Det finns också en specifik gruppdimension: samhället är uppbyggt av klaner. Vissa klaner har anslutit sig till upproret, andra inte.

• Jag har inte heller sett trovärdiga civila ledargestalter uppenbara sig. Ingen opposition värd namnet har kunnat utvecklas inom landet under Khaddafis 41 kvävande år. Kan det finnas vettiga krafter inom militären, när militären är Khaddafiregimens fostervatten?

Av dessa orsaker är jag rädd att det libyska upproret löper större risk att urarta, kanske leda till en utdragen period av kaos.

Men det är svårt att bilda sig en god uppfattning av vad som händer eftersom informationsflödet är så fattigt.

Det återstår att se om också min sista fördom ska komma på skam. Jag skulle inte ha något emot det.

Arabvärldens motsvarighet till murens fall

Ett par timmar efter den bistre Omar Suleimans fantastiska besked den 11 februari (ständigt dessa elvor, hotens och möjligheternas tal) att president Mubarak lämnar sin post skrev jag den här analysen på DN.se. Detta tvåtusentalets elfte år kan komma att bli de arabiska folkens år.

(När jag ändå refererar till DN.se-texter jag skrivit den senaste tiden och där jag tycker jag haft något vettigt att säga kan jag passa på och länka även till följande:

"Arabvärlden sist ut att demokratiseras", en bakgrund/analys om utgångsläget inför arabiska omvälvningar.

• "Med Wikileaks mot en gränslös värld", en krönika om massläckornas betydelse.

• "FN-spåret är inte den slutliga lösningen", en analys efter klimatmötet i Cancun.)

Egyptierna är oss närmare än vi tror

Strax efter det korta men blodiga Gazakriget för drygt två år sedan konstaterade den förra amerikanska säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski att amerikanerna vet väldigt lite om världen. ”Och de har i åtta år hjärntvättats om terrorism och islam”, fortsatte han. ”Jag hoppas vårt folk förstår att Obama behöver föra en mer komplex utrikespolitik.”

Samtidigt gjorde den kloka ex-diplomaten en filosofisk reflektion: För första gången någonsin är i stort sett alla människor nu politiskt medvetna. De tänker politiskt, och de har politiska ambitioner. Och det får konsekvenser.

”Förr var det lätt att kontrollera en miljon människor men svårt att döda lika många. I dag är det oändligt mycket svårare att kontrollera dem än att döda dem”, sade Brzezinski.

Ingen har väl missat den roll västmedierna tillskriver internet i de arabiska revolterna, och det är ju ett erkännande av att tiderna är nya. Men det är ändå påfallande hur distanserat och anakronistiskt många av oss fortfarande försöker förklara vad som händer i dessa inte längre särskilt fjärran länder.

Bedömare rotar fram gamla kantstötta mallar ur byrålådorna och talar om islamistiska hot, maktkamper mellan armé, polis och president, betydelsen av stormakternas reaktioner och olika inspel från grannländerna. Medieanalyserna liknar ett slags strategispel – men för befolkningarna saknas pjäser.

Lika slitna mallar används i det interna politiska gräl som brukar blossa upp i väst vid varje omskakning av det här slaget. När diktaturerna i Östeuropa föll fick vänstern stryk i debatten för att den så länge sett mellan fingrarna med demokratibristerna i de (föregivet) socialistiska länderna. Nu när arabvärldens människor går ut på gatorna och kräver sin rätt till inflytande ger vänstern igen och anklagar liberaler, EU och USA för att ha skyddat despoter i Mellanöstern eftersom stabilitet varit allt och krav på frihet bara något för högtidstalen.

Att kritisera väst för flathet mot arabiska envåldshärskare är naturligtvis inte fel, men analysen är ändå tämligen självupptagen. Var nämns en arabisk befolkning med egen tanke- och handlingsförmåga?

Vi har inte förstått hur villkoren för världens människor förändrats. Vi använder fortfarande flera decennier gamla terrängkartor. Problemet är att världen inte längre ser ut som i Tintinböckerna, som Hans Rosling brukar påpeka.

Medan vi detaljgranskat maktspelet mellan israeler och palestinier, förfasat oss över sekteristiskt våld i Irak och politiska mord i Beirut har de arabiska samhällena långsamt moderniserats. Förvisso har de mycket lång väg kvar, men folk äter sig inte bara mätta, de har tv och mobiltelefon, de utbildar sig och ändrar attityder.

Carl Bildt varnar för en ”demografisk tsunami” från Nordafrika, men sanningen är att födelsetalen har rasat i alla länder i regionen till mellan två och tre barn per kvinna – ja, Tunisien har rent av färre barn per kvinna än Sverige (1,8).

Nordafrikanska mödrar och fäder behöver inte längre gå i ständig oro för att deras barn ska dö, i alla fall inte mer än kinesiska eller turkiska föräldrar. Risken att ett egyptiskt barn ska dö före fem års ålder är i dag knappt en tredjedel så stor som för ett indiskt. Så sent som 1983 var den större i Egypten. Det är en medicinsk revolution vid Nilen.

Egyptens kvinnor går i dag sex år längre i skolan än på 1970-talet, och de gifter sig tre år senare. Den vidriga traditionen med kvinnlig omskärelse är en sorglig kvarleva, men den är sedan några år totalförbjuden i lag och en motkampanj pågår.

Både Egypten och Tunisien är rikare per capita än Ukraina, som också upplevde en folklig revolt för några år sedan, en omvälvning vi beskrev i betydligt mindre Tintinanstrukna termer.

Och, inte minst, mer än tio år efter Al Jazirarevolutionen har människor från Casablanca till Muskat vant sig vid att få veta vad som händer i världen, när det händer.

Ledare som behandlar medborgarna i sådana länder som barn blir till slut fullständigt irrelevanta, och det är precis vad som äntligen börjar hända i arabvärlden.

Det är inget fjärran uppror i ett exotiskt sultanat vi betraktar i dessa dagar. Egyptierna är oss närmare än vi tror.

10 februari: Måste komplettera med en länk till en artikel av Harvardprofessorn Dani Rodrik, som i stora stycken följer mina tankebanor ovan. Han konstaterar att Nordafrika utvecklats mer än vi tror, och att diktatorernas kalkyl att detta ska dämpa missnöje har slagit gruvligt fel. Han kopplar också till Kina, som jag själv tidigare antytt är närmare någon form av skifte än vad som syns på ytan: "Egypt and Tunisia just sent a sobering message to China and other authoritarian regimes around the world: Don’t count on economic progress to keep you in power forever."