Nyhetsjournalistikens tristaste sida

Med risk för att låta cynisk: det känns skönt att nyhetsfokus flyttats tillbaka till arabvärlden efter en veckas japansk överbevakning.

En dramatisk naturkatastrof är alltid nyhetsmässigt oemotståndlig, i synnerhet när den inträffar i ett rikt land. Kombinationen med en kärnkraftsolycka gjorde naturligtvis att pulsen steg extra högt hos redaktörer. Viss arabvärlds-fatigue gjorde väl sitt till.

Jag rycktes förvisso också med, och jag var med på noterna när vi skrev minut för minut-rapporteringar från Fukushimadramat. Ganska tidigt fick jag dock känslan att det som hände i Japan inte på långa vägar hade lika stor betydelse för världens utveckling i stort som de pågående konvulsionerna i Mellanöstern och Nordafrika.

Det stod snart klart att dödstalen inte skulle nå i närheten av Haiti 2010 eller Kina 2008. Japan är dessutom ett rikt och fungerande land, och hur kusligt hotet om joniserande strålning än var fanns knappast risken att ens en härdsmälta i Fukushima skulle bli ett nytt Tjernobyl. Icke desto mindre närde skräckrubrikerna mycken ångest i en hel vecka (vilket jag för övrigt på förfrågan skrev en Newsmillartikel om).

Det kan vara svårt att känna till graden av allvar från början, naturligtvis. Men är det självklart att därför skrika lite högre än nödvändigt för säkerhets skull (eller för att alla andra gör det)? Frossandet i katastrofscenarier stod mig efter ett tag upp i halsen, om jag ska vara ärlig. Kvällstidningsrubrikerna gick till slut nästan inte att läsa. Och det såg likartat ut i andra länder, särskilt i brittiska medier.

När nyhetsjournalistik är som sämst är den som den outhärdliga gnällspiken på arbetsplatsens möten, han (för det är oftast en han) som aldrig upphör att ifrågasätta vartenda beslut, som med radar finner varje tänkbart fel och som aldrig missar en lucka där det går att skjuta in ett ”men har ni tänkt på” eller ”hur illa går det inte om x eller y händer, va, va??” Den kritiska rösten är oundgänglig, och till en början kan man uppskatta den, men när han aldrig slutar kommer strypreflexerna fram.

Nyhetsjournalistik som beter sig så här, vilket jag tycker den gjorde i fallet med kärnkraftshaveriet, är destruktiv. Det är sorgligt att det ska vara så svårt att åstadkomma konstruktiv nyhetsjournalistik. Därför blev jag nyfiken när jag upptäckte en artikel på det danska journalistikutvecklingscentret Update som handlade om just – konstruktiv journalistik. Det visade sig att Ulrik Haagerup i en krönika i Politiken redan i december 2008 (kort efter det att mitt bokmanus var klart) lanserade begreppet. Han menar att problemlösande journalistik borde vara ett lika självklart kriterium för nyhetsmedierna som konflikt och dramatik.

Bevakningen av händelserna i arabvärlden har varit av mer blandad journalistisk karaktär, sannolikt eftersom vi sett både goda (Tunisien och Egypten) och onda (Libyen och Jemen) förlopp. Konstruktiva inslag finns.

Det som händer är historiskt och osannolikt spännande. Jag ber en stilla bön för att fler länder ska klara övergången från despoti utan större blodsutgjutelse. Men till och med jag begriper att detta inte kommer att gå överallt.

Händelseutvecklingen påverkar rimligen statistiken över antalet krig och väpnade konflikter, något jag brukar orda en del om såväl när jag föreläser som i den här bloggen. En gissning är dock att påverkan blir mindre än man kan tro. Men det återstår att se. Och att blogga om.

Ett glapp som kan ge Borg bekymmer

Klyftor i samhället och deras betydelse har jag skrivit om vid upprepade tillfällen, exempelvis här och här. I korthet är min slutsats att man av olika skäl bör sträva efter att dämpa klyftorna, men att det är betydligt mindre skadligt om de beror på att en rik klick sticker av uppåt än att en fattig grupp halkar efter och tappar kontakten med mittenskiktet.

I dag kom SCB:s hushållsstatistik för 2009, det stora krisåret. Den visar dels en sak som kan förväntas av ett år med finanskris och fallande BNP: De allra rikaste fick mindre tillgångar, till stor del beroende på börsfallet. Men det visade också något mindre förväntat: För mittenskiktet fortsatte den starka ökningen av de disponibla inkomsterna. Det berodde framför allt på jobbskatteavdraget och borttagen fastighetsskatt. Politik, alltså, inte konjunktur. De som inte har jobb, och de blev fler 2009, halkade efter.

Sammanvägt ökade klyftorna något under 2009. Inkomstklyftor i ett land mäts med det så kallade ginitalet; högt tal innebär större klyftor. Fortfarande är 2007 det år som uppvisat de största klyftorna i landet (men ändå små internationellt sett), följt av år 2000. Därefter kommer 2009.

Andelen av befolkningen med ekonomisk standard som definieras som låg har ökat från 8 till 13 procent de senaste tio åren. ”Låg standard” är inget fast mått utan innebär högst 60 procent av medianvärdet i befolkningen. Eftersom standarden ökat kraftigt för större delen av befolkningen har andelen med låg standard ökat trots att även dessa fått mer pengar att röra sig med. För dem som inte förvärvsarbetar ökade inkomsterna (i fasta värden) med 12 procent under 00-talet – men för dem som jobbar ökade de med 37 procent

Det är alltså rätt tydligt att det allra senaste glappet beror på regeringens jobbpolitik: mer åt dem som jobbar, mindre åt dem som inte gör det. Förhoppningen är, om jag förstått saken rätt, att sysselsättningen i landet ska optimeras. Kanske är strategin dödfödd, kanske fungerar den. Det är för tidigt att avgöra ännu. Men om det blir som finansministern nu frejdigt räknar med och arbetslösheten om några år faller till 80-talsnivåer (de 4,8 procent han prognosticerar motsvarar mindre än tre procent med det gamla sättet att räkna) bör det nya inkomstglappet börja minska igen, eller åtminstone stabiliseras. Och om inte? Då har den rödgröna oppositionen fått ett av de tyngsta slagträn de kan hoppas på inför nästa valkampanj.

Blicka vidare efter arabrevolterna – Kina väntar

Man kan få gåshud för mindre känsloladdade aktiviteter än att följa de folkliga arabiska revolter som nu med röster, fötter och uthållighet fäller despoter som förfogat över några av världens största militära apparater. Att de förtryckta folken själva störtar dem de förtryckts av är rimligen exakt som det ska vara, men i den pågående debatten får man ibland intrycket att ”vi” borde gjort det först. Vilka som nu inbegrips i ”vi”.

Allt hyckleri som nu kan dras fram och påvisas från Europas sida i relationen med arabiska diktatorer förtjänar att dömas ut, framför allt vapenhandeln. Det är heller ingen tvekan om att de västliga utrikesdepartementens analyser om potentialen för folkrevolter precis som inför murens fall varit usla, vilket bland andra Bitte Hammargren i SvD påpekat.

Men utöver det: vad borde Sverige, EU och USA ha gjort? Riktade sanktioner mot diktatorer är ofta rätt, och sådana borde EU oavbrutet haft mot Khaddafiregimen. Däremot kan allmänna handelssanktioner slå mot folket, som i fallet Irak och Kuba, där ledarna mest kunnat utnyttja dem som förevändning att skylla svårigheter på omvärlden. Man kan göra annat också; vara tydlig och tjatig om mänskliga rättigheter i olika sammanhang, utan att för den skulle bryta kontakten (det är sämre att isolera tyranner, då beter de sig ännu värre mot sina folk). Sverige har riktat en särskild del av biståndet till demokratiutvecklingen i Egypten. Kanske ingen kioskvältare, men något.

Skulle USA och Europa ha tvingat fram demokrati? Det var väl det amerikanerna tänkte när de invaderade Irak. Vi kanske skulle ha gjort det med mer subtila påtryckningsmetoder? På sätt och vis är väl exporten av den revolutionära informationsteknik som utvecklats i Kalifornien och Kista en del av sådan subtil påverkan. Det de revolterande folken efterfrågar är rättigheter av precis det slag som européer och amerikaner länge kunnat ta för självklara. Många upprorsledare är säkert besvikna över en tövan från Bryssel och Washington att ge sitt fulla stöd, men det är inga amerikanska flaggor som bränns på gatorna i Kairo och Benghazi. Och stödet från väst växer fram tydligare och tydligare.

Efterklokhet har sitt värde men är den simplaste av grenar. Vid sidan av alla dessa konstruktioner av vad som borde ha gjorts finns i vissa kretsar en ryggmärgsreflex att alltid skylla allt ont i världen på väst. The Economists krönikesignatur Lexington konstaterar att en del mycket namnkunniga engelskspråkiga debattörer sagt riktigt korkade saker om de arabiska revolterna, som att vi i väst fram till nu trott att frihet och värdighet är något vi har ensamrätt på, eller att folkets triumf i Kairo är ett hårt slag mot västvärldens ekonomiska tyranni, ja ”fascism” (John Pilger).

Det är också en återkommande förbannelse att vi glömmer bort historiska händelseförlopp och ”skriver om” ansvarsfördelningen i våra minnen. Som Henrik Brors skriver i DN i dag är det faktiskt unikt att EU, USA, Kina, Ryssland och stora delar av Afrika och arabvärlden nu agerar samordnat för att komma åt en förtryckare. För hur har det varit? Jo, när Östeuropa föll splittrades EU på att Thatcher och Mitterrand blev rädda och ville bromsa en tysk återförening. När Jugoslavien imploderade struntade Tyskland i övriga EU och valde att på egen hand erkänna Kroatien, viket kan ha förvärrat spänningen mellan kroater och serber. Och när USA valda att på egen hand invadera Irak spelade George W Bush ut det ”gamla” och det ”nya” Europa mot varandra. Vi ska vara väldigt glada att vi inte ser sådan stormaktsarrogans nu.

Andra motstridiga klyftigheter som sagts är följande: Medan vi låter dramatiken i Libyen dominera medierna borde vi i stället förstå att striden om makten i lilla Bahrain är strategiskt betydligt viktigare på grund av shia-sunni-kampen, kopplingen till Iran och USA:s flottbas (Stratfor cirka 20 februari). Nej den arabiska revoltens epicentrum är Libyen, och besattheten med Bahrain är missriktad och beror bara på att världsmedierna finns där (Hussein Ibish cirka 20 februari).

Många vill alltså säga mycket just nu.

Min slutsats är denna: Det är svårt att göra om historien, men när omvälvningen väl kommer är det allra viktigaste för omvärlden att välja att göra rätt. Nu behöver de befriade arabstaterna allt politiskt och ekonomiskt stöd, och det under lång tid.

Dessutom är det knappast slut. De flesta har nog ögonen på resten av Mellanöstern och Nordafrika, men antydningar finns redan om att demokratikraven snabbt sprider sig till andra kvarvarande autokratier. Och varför inte? Gränslösheten och kontakterna mellan människor på jorden har aldrig varit större. Medan våra sinnen ännu är öppna för grubblerierna om varför vi inte förstod vad som komma skulle är det lämpligt att försöka ligga ett steg före. Det mest storslagna som kunde hända i världens demokratiutveckling vore förstås en öppning av Kina. Jag tycker det är dit vi ska blicka.

Jag har flera gånger skrivit om Kina här, om hur kineserna faktiskt gått mot ökad frihet utan att det framställts på det sättet. Samtidigt som regimen fortfarande är en oacceptabel totalitär enpartiapparat med flitigt använt dödsstraff och politiska fångar – om än mindre hård än den varit – är kineserna i sitt vardagliga liv friare i dag än de varit någonsin. De är numera knappast heller avskurna från omvärlden. Hundratals miljoner kan om de vill, trots censur, följa händelseförloppet i arabvärlden. Och hundratals miljoner har för första gången praktiska och ekonomiska möjligheter att engagera sig i regimprotester om de bestämmer sig för det.

Detta faktum – inte fattigdom och isolering – gör att sannolikheten för att det faktiskt sker ökar för varje dag. ”Jasmindemonstrationer” (efter den tunisiska revolten) har aviserats flera gånger och kommer att fortsätta att utlysas. Nätgurun Clay Shirky, en av mina husgudar, har slagit vad om att Kina inom tio år inte styrs av kommunistpartiet. Tio år är en evighet när rätt processer väl satts i gång.

Kinas befrielse är inte bara möjlig, den är oundviklig. Den enda frågan är precis när den ska ske, och om Burma, Kuba eller Nordkorea ska komma före. Det är detta vi, Kinas handelspartner, borde förbereda oss på. Att stoppa handeln är både omöjligt och en dålig idé, men tveklöst ska vi vara ”naggy” om mänskliga rättigheter. Diktatur är motsatsen till stabilitet. När Pekingregimen väl utmanas gäller det att stå på rätt sida.