måndag 30 november 2009

Spriten, del två

Det faktum att alkoholkonsumtionen inte fortsatt att öka okontrollerat sedan svenskarna fått i princip obegränsad rätt till införsel, utan att konsumtionen i stället faktiskt sakta gått ner de senaste tre fyra åren, har gått tämligen obemärkt förbi i de stora medierna. Tills i dag. TT uppmärksammade en ny undersökning från Stockholms universitet som slår fast just detta. Ekot drog hyggligt stort på nyheten, heder åt dem.
För den som läst min bok, sidan 166, är detta emellertid ingen nyhet (eller för den som läst mitt inlägg i denna blogg den 30 oktober). Inga konstigheter: statistiken finns där ute, några knapptryckningar bort.

lördag 28 november 2009

Föredrag i Malmö och klimat-getingbo

Rundar av en intensiv vecka, som bland annat innehållit ett föredrag om boken på Malmö stadsbibliotek. Det kändes bra. Fullsatt, och folk ställde mycket frågor. Jag fick intrycket att en hel del hade läst boken också.
Något överaskad blev jag över att inte få en enda direkt fråga om min syn på klimathotet. Jag trodde att det var standard numera. En person frågade dock, apropå att vatten- och lutftföroreningarna minskat, vad jag tyckte om att USA ökat sina koldioxidutsläpp med 16 procent sedan 1990 (jag hade just berättat att Sveriges faktiskt minskat sina med runt tio procent under samma period). Jag svarade att uppmärksamheten på koldioxiden som ett problem för klimatet är av sent datum. Sverige var tidigt ute med åtgärder. USA, där precis som hos oss utsläppen av svavel, kväve, sot och andra tidigare uppmärksammade föroreningar rasat, ligger efter men kommer de närmaste åren utan tvekan att strypa sina CO2-utsläpp. Om det sker i en takt som anses tillräcklig är en annan sak.
Däremot gav jag mig in i klimatskepticismens getingbo på DN:s världenblogg i dag. Jag kände att det var hög tid för en kommentar om den nyligen briserade "climategate"-affären.

söndag 15 november 2009

När TT vinklade bort eländet

Då och då lyckas redaktörer stålsätta sig mot sin primära ryggmärgsreflex, dvs krisvinkeln. I en intressant omsvängning skickade TT häromdagen först ut ett telegram om undernäringen bland barn, som hade rubriken ”200 miljoner barn sjuka av svält”.
Det var ganska kort. Dagen efter kom ett nytt telegram i TT-linan, byggt på samma Unicefrapport, som ersatte det tidigare. Det sluggades ”Omvinklad och utbyggd version” och hade rubriken ”Färre andel undernärda barn”. Om man bortser från det smärre språkliga missödet i rubriken visade texten denna gång hela bilden på ett tydligt sätt. Det inleddes:
”Nära 200 miljoner barn i världen under fem år lider av näringsbrist. Trots den hisnande siffran går utvecklingen — sakta — åt rätt håll. Andelen undernärda barn minskar.”
Problemet är väl att få redaktioner brydde sig om att byta ut det där första telegrammet. Jag lyckas bara hitta en text på SVT där inslag från det andra telegrammet finns med.
Jag inser med en tilltagande skammens rodnad att jag inte heller bytte på DN:s hemsida i fredags. Nu måste jag ju göra det first thing måndag!
För övrigt hittade jag ett par tidigare exempel, som jag glömt, när jag i dag rotade igenom min ”Den fortsatta debatten”-mapp:
Trots fetmalarmen – färre tjocka barn (Metro 15 juni)
Färre svenskar känner oro, ångest och stress (SvD 5 maj).

torsdag 12 november 2009

En efterklang av forna tiders maktspråk


Foto: José Cabezas, AFP

Honduras genomgår en bisarr politisk tvålopera. Är det en kupp?
Ja, i den meningen att den nuvarande regimen saknar demokratisk legitimitet och på mycket tvivelaktiga grunder hävdade sin rätt att köra bort den valda presidenten (det hävdades att man hade grundlagsenlig rätt att ingripa eftersom presidenten själv hade överträtt sina grundlagsenliga befogenheter).
Men en klassisk militärkupp är det sannerligen inte. Latinamerika kallades på 1970-talet diktaturernas paradis, kupperna var notismaterial och Honduras var själva förebilden för begreppet bananrepublik.
En 70- eller 80-talsbesökare som legat i koma i 20 år skulle ha svårt att känna igen Latinamerika i dag. Kontinenten har inte sett några militära maktövertaganden sedan millennieskiftet.
Förrän i somras, då. Om vi nu bestämmer oss för att det trots allt rör sig om en kupp. Den ser ut så här: Kuppledaren Roberto Micheletti är talman i kongressen. Ett val i slutet av november har hela tiden stått på dagordningen. Några galonerade farbröder i tonade glasögon syns inte till.
Vad vi ser är en efterklang av forna tiders maktspråk, en rest-kupp. Värd klander och förmodligen helt oförsvarbar. Men ingen fotbollsarena har spärrats av med taggtråd för summariska avrättningar av oliktänkande.
Bob Ostertag i Huffington Post är upprörd över att USA och Hillary Clinton fortfarande efter fem månader inte satt ner foten och på allvar tvingat bort kuppmakarna. När kuppen ägde rum i somras tänkte han att de som genomförde den var knäppa: begrep de inte vilket århundrade de befann sig i, och visste de inte vilka förändringar som skett i Washington? Kuppmakarna skulle inte klara sig mer än några dagar, tänkte Bob Ostertag. Men än sitter de kvar och bryter det ena medlingsförslaget efter det andra, och det upprör historikern och journalisten Ostertag.
Så kan man naturligtvis reagera – och det säger en hel del om vår tid.
Bob Ostertag går för övrigt längre i sin artikel. Han anklagar Hillary Clinton för att hålla Micheletti-regimen under armarna för att den öst pengar över lobbyister som står henne nära, och han är orolig att den flata amerikanska hållningen ska inspirera andra potentiella kuppmakare i exempelvis Bolivia att göra slag i saken. Man kan inte annat än hålla med om att ett sådant scenario, god forbid, vore en tragedi.

söndag 8 november 2009

Murens fall 3: Gör den 9 november till helgdag!



Den 9 november är en av den mänskliga civilisationsprocessens allra viktigaste märkesdagar. Just i år är det 20 år sedan Järnridån slutligen och förvånansvärt plötsligt kollapsade efter långvarig röta. En kort eufori ersattes redan efter något år av ny rädsla och nytt fokus på människans våldsamma sida, eftersom flera etniska konflikter bubblade upp när det totalitära locket lyftes av. Det var de svartsyntas tillfälliga seger över tanken som förledde oss. Oaktat allt oförsvarligt lidande som följde under 1990-talets första hälft kvarstod faktum hela tiden: Världen hade plötsligt fått historiskt unika möjligheter att enas och gemensamt utvecklas mot välfärd.
Detta blir allt tydligare. Men skulle vi förblindas av misantropi och inte se allt det goda i denna unika integrationsprocess skulle vi förstås riskera att tappa hela framgången. Som The Economist skriver: ”So much gained, so much to lose”. Men det kommer inte att hända. Vi är människor, inte självcentrerade, vinstmaximerande maskiner. (Jag gladdes för övrigt därför åt årets ekonomipristagare till Nobels minne, Elinor Ostrom, som visat just detta, nämligen genom att leda i bevis att en gemensamt förvaltad egendom i många fall sköts bättre än en som är strikt uppdelad i privata lotter.)
Så den 9 november förtjänar att firas. Varför inte göra den till alleuropeisk helgdag?

Murens fall 2: Anastrofernas tid

Murens fall den 9 november 1989 är vår tids största anastrof. Alltså motsatsen till katastrof. Ordet står inte i ordlistan men borde användas. Jag har lånat det av författaren Christer Kihlman.
Vår tid präglas mer av anastrofer än vad man kan tro av det offentliga samtalet. Fast få är så tydliga och snabba som murens fall. Andra är: Den gröna revolutionen. Apartheids sammanbrott. Kinas ekonomiska under. Införandet av katalytisk avgasrening. EU:s utvidgning. Den dramatiskt minskade brottsligheten i USA:s städer. Den globala kommunikationsrevolutionen.
Kom med fler förslag!

Murens fall 1: Det mogna Tyskland

Man ska naturligtvis inte överdriva skillnader mellan nationer. Risken att hamna i grumliga vatten är uppenbar. Men det finns en lockelse och analytisk fördel i att göra vissa generaliseringar. Dessutom blir det löjligt att helt förneka att länders olika erfarenheter skapar olika utvecklingsvägar.
En slutsats jag har dragit är att länder som tvingats ifrågasätta hela sin identitet inte sällan når stor mognad. De kommer vidare. Det gäller Spanien, som med kraft kastade av sig Franco-oket i slutet av 1970-talet. Man kan också hävda att Sveriges ogenerade omfamning av moderniteten och stora språng in i välfärdsstaten under 1900-talet hade sin grund i att de svenska ledarna slutligen bestämde sig för att det var helt meningslöst att älta förlorade territorier och förlorad stormaktsstatus – att förlusterna kanske rent av var till gagn för folket.
Och tesen gäller i allra högsta grad Tyskland, som står i fokus för firandet av 20-årsminnet av murens fall. Som Svante Weyler sade i radions Godmorgon Världen: kan man ens tänka sig att Frankrike eller USA på detta sätt skulle fira förlusten av kolonier eller förlusten i Vietnamkriget (fastän detta vore rimligt)? Tyskarna, i alla fall deras ledare, har under hela efterkrigstiden vant sig vid att hylla europeiseringen av Tyskland som något mer eftersträvansvärt än att försöka förtyska andra. I dag är ingen längre rädd för Tyskland, men hela Europa behöver den mogna tyska modellen.
Motsatsen är länder som Italien och Ryssland, som i högre eller lägre grad ”fastnat i historien”, för att använda statsvetaren och filosofen Francis Fukuyamas ord.

torsdag 5 november 2009

Klimatmotbild och dramaturgisk överskruv

Mycket att göra och ingen att skicka, som det hette i Småland när jag växte upp. Tidvis är det svårt att hinna serva bloggen. Men det kommer nya dagar, nya krafter och nya idéer. Alltnog, jag har ett par små funderingar även i dag.
1: Klimatet. Denna svårt infekterade fråga är det ofta svårt att närma sig från något originellt håll utan att få en stämpel av endera slaget. De som känner mig vet dock att jag följer frågan med tidvis närmast osunt intresse. Sålunda noterar jag saker. En ny SMHI-studie visar att vindarna i Sverige inte har ökat de senaste 60 åren. De har minskat med ungefär sju procent. Variationerna mellan år är förstås stora. Mönstren för klimatförändringarna är komplicerade. Men mer blåst är en av de möjliga följder av uppvärmningen som framlagts.
2: Nyhetens dramaturgi. Ur det massiva flödet här bara ett illustrativt TT-telegram - säkert inte veckans tydligaste exempel på dramaturgins fångenskap, men ett som jag med ett bekymrat leende noterade i går. De första styckena lyder:
De diskriminerade indiska ursprungsfolken måste behandlas bättre, både för sin egen skull och för att inte lockas att ansluta sig till den maoistiska gerillan.
Den maningen framförde på onsdagen Indiens premiärminister Manmohan Singh till regeringscheferna i samtliga indiska delstater.
- Vi har systematiskt misslyckats med att göra stamfolken delaktiga i de moderna ekonomiska framstegen, sade Singh.
- Den alienering som byggts upp under decenniernas gång har nu skapat en farlig utveckling i delar av vårt land, fortsatte han och syftade på de allt vanligare angreppen mot poliser, militärer och tåg.

Den uppriktiga självkritiken fortsätter ett tag till, sedan nämns i slutet att regeringen förbereder en motoffensiv mot maoisterna.
Telegrammets rubrik:
"Indien försöker krossa maoisterna"