Först som sist: Det är klart att det är en besvikelse. Ett brett avtal redan i Köpenhamn, kanske rent av juridiskt bindande, hade varit strålande och, förstås, historiskt unikt.
Nu höjs röster för ett effektivare beslutsfattande och mot FN:s tröga alla-ska-med-struktur. Det var exakt så EG hade det för trettio år sedan. Nu har vi redan vant oss vid att det europeiska maskineriet oljats. Som SVT:s Erika Bjerström lakoniskt konstaterade apropå det förhandlingsmoras hon sett i Köpenhamn: ”EU framstår som ett under av effektivitet”. Flera av delegaterna uttryckte liknande känslor.
Vad är det dessa kritiker ytterst antyder att de skulle vilja se i stället? Jo, majoritetsbeslut. Det skulle innebära ett slags världsregering. Sådana har det drömts om förr, av mer eller mindre vågade samhällsdebattörer. Men nu kan vi alltså ana en konkret önskan från tjänstemän i överfyllda kongresslokaler, bedömare på olika nivåer, ja även av en del politiker.
Dithän har vi kommit. Ingen dålig statusförskjutning för något tidigare närmast flum-stämplat. Inre marknadsprojektet i Europa behövde majoritetsbeslut för att kunna förverkligas. Det var stort nog när det blev verklighet för tolv länder för sjutton år sedan. Nu har vi en global fråga där allt fler börjar ana att detta med alla länders suveränitet till varje pris i varje läge kanske inte är det allra bästa för världen.
Men det är en bit kvar.
Och sakfrågan?
Vissa tokliberaler och ”klimatskeptiker” ville se ett misslyckande eftersom stora samordnade insatser skulle vara till allvarlig skada för världens välfärdsutveckling. Jag begriper inte riktigt skaderisken. En energiomställning behövs oavsett graden av klimathot, liksom en vettigt hanterad (som inte skadar handeln) resursöverföring nord-syd.
Men jag hör inte heller till dem som, förutsägbart nog, dömer ut mötet som ett ”monumentalt nederlag”, för att citera Maria Wetterstrand.
Många har kommit att betrakta Köpenhamnsmötet som skillnaden mellan att jorden räddas och att ingen gör ett skvatt.
För det första kommer nästa års klimatmöten i Bonn och Mexiko att komma längre och sannolikt nå någon form av bindande avtal. För det andra kommer en massa åtgärder att vidtas oavsett FN-avtal. Främst EU, men även USA och Kina, har påbörjat ett arbete mot utsläppsminskningar, och vad övriga länder gör spelar mindre roll för klimatet. Ingen ekonomi i dynamisk utveckling, om vi tänker oss att en sådan kan fortsätta att gälla för de tre stora aktörerna, kommer att vilja fastna i ålderdomlig teknik eller ge blanka tusan i ny grön teknik som växer fram. Varför har de europeiska utsläppen av växthusgaser börjat minska? Varför satsar Kina mest i världen just nu på solenergi?
Om ni frågar mig så kommer utsläppen 2020 att ha kommit ner 20 procent jämfört med 1990, oavsett globalt klimatavtal.
Men ett avtal vore bättre.
lördag 19 december 2009
måndag 14 december 2009
Mycket Viktig Kulturartikel om vår tid
Jag har fått mig tillsänd en debattartikel som en grupp Mycket Viktiga Kulturarbetare vill ha spridd, och jag tvekar inte att använda mitt bloggutrymme i Sanningens och Avslöjandets tjänst:
Järtecknen samlas
Vi har just genomlevt ett 00-tal då mänskligheten stått närmare randen till mental kollaps och fysisk utplåning än någonsin tidigare.
Den ekonomiska kraschen, enkel att förutse för var och en som förstått maktstrukturerna i samhället, raserade välfärdssamhällen på löpande band. Vem tror att Sverige någonsin igen får en befolkning där alla har råd att betala hyra och äta varm mat varje dag? Krisen bröt också en förvånansvärt begränsat dålig fattigdomsutveckling under 1990-talet och tvingade ner hundratals nya miljoner i evig vandring i svältens träsk. Men politikerna höll möten i panik för att producera lugnande depescher om att allt skulle ordna sig.
De har samlats ofta under decenniet, våra ledare, för att fatta globala beslut. Oftare än någonsin tidigare, vilket ger ett bedrägligt intryck av ökat samarbete. I själva verket fjärmar denna process över allas våra huvuden en allt större klyfta mellan eliten och folket.
Vi fick en explosionsartad tillväxt av internet, ett medium som påstås demokratisera samhället genom ett allt större deltagande i olika sammanhang och en kraftig ökning av möjligheten att uttrycka sig. Men bakom detta godartade sken händer något annat: kontrollen över den lilla människan tilltar obönhörligt. Sanningen är att medborgaren under det första decenniet detta årtusende slutligen förvandlades till kund. Hon fråntogs all makt utom den hon utövar när hon halar fram sitt torftiga kreditkort.
Statsvetares utsagor om att det trots partiväsendets kris finns ett engagemang, fast genom ”nya kanaler”, är blott dimridåer. Siffror som berättar om en främlingsfientlighet som inte ökar utan rent av minskar framstår som ett hån inför dem som drabbas av upploppen i förorterna – allt brutalare, allt mer kompromisslösa. Dessa kravaller blottlägger en mörk undervegetation gödd av polisstaten.
Med kriget mot terrorismen globaliserades samma polisstat och manipulerade oss alla att bli lydiga vasaller, fast vi trodde oss bli skyddade.
Krigen blev färre, säger konfliktforskarna. I själva verket dör ännu fler i våldsamma sammandrabbningar i den lilla skalan, den skala som aldrig uppmärksammas, så som minsta skärmytsling förr rapporterades med krigsrubriker i de stora tidningarna. Nej, i dag är den cyniska och sluga postimperialismens dödsoffer den dolda ”collateral damage” som offras på vår västliga konsumtions altare.
Och med samma kringgående rörelse, knappt märkbar för den som inte följer dollarns och eurons bakvägar, utlagda efter nyliberala beslut fattade i rökfyllda lyckta rum, förflyttas föroreningarna från nord, numera naivt hyllat för sin renare luft och sitt drickbara vatten, till syd. Glada miljörapporter vidarebefordras av godtrogna journalister alltmedan Pekingluften snart får Londonsmogen på femtiotalet att framstå som fjälluft och de brasilianska urskogarna, jordens apotek och lunga, förbränns till en karg stäpp där allt hårdare drivna plantagearbetare försmäktar.
I sista sekunden av själva jordelivets elfte timme, när koldioxidhalterna i atmosfären är nära att tvinga temperaturen över en apokalyptisk tipping point, fick vi se hur kapitalets maktstrukturer på gammalt manér – med kraftfulla förnekelsekampanjer orkestrerade av en majoritet av de multinationella bolagen och några av världens stormakter – sökte slå undan benen för de sköra, trevande motåtgärder som just börjat vinna gehör. Modiga klimatkrigare lyckades i brutal motvind samla en grupp insiktsfulla länder, om än inte fler än 192, till ett möte i den danska huvudstaden. Det är ett halmstrå, men även ett halmstrå är livsnödvändigt när oljeindustrin agerar domare över din och min existens.
Rubrikerna som når oss om framsteg är inget annat än newspeak från vår tids på ytan lyssnande ledare, samma nyspråk som makten begagnat sig av i alla tider.
Siffrorna man förser oss med, det må vara officiell statistik eller rapporter från föregivet oberoende institutioner, är ingenting annat än falsk matematik.
Järtecknen samlas i denna den yttersta av tider. Det är av största vikt att vi alla börjar se klart. Därför vill vi uppmana alla som läser dessa rader att sluta hoppas. För den som sett saknar hoppet mening. God jul på er alla!
Anders Halm
Steffen Jönsson
Åsa Montanus
Johannes Ehrenborg
Järtecknen samlas
Vi har just genomlevt ett 00-tal då mänskligheten stått närmare randen till mental kollaps och fysisk utplåning än någonsin tidigare.
Den ekonomiska kraschen, enkel att förutse för var och en som förstått maktstrukturerna i samhället, raserade välfärdssamhällen på löpande band. Vem tror att Sverige någonsin igen får en befolkning där alla har råd att betala hyra och äta varm mat varje dag? Krisen bröt också en förvånansvärt begränsat dålig fattigdomsutveckling under 1990-talet och tvingade ner hundratals nya miljoner i evig vandring i svältens träsk. Men politikerna höll möten i panik för att producera lugnande depescher om att allt skulle ordna sig.
De har samlats ofta under decenniet, våra ledare, för att fatta globala beslut. Oftare än någonsin tidigare, vilket ger ett bedrägligt intryck av ökat samarbete. I själva verket fjärmar denna process över allas våra huvuden en allt större klyfta mellan eliten och folket.
Vi fick en explosionsartad tillväxt av internet, ett medium som påstås demokratisera samhället genom ett allt större deltagande i olika sammanhang och en kraftig ökning av möjligheten att uttrycka sig. Men bakom detta godartade sken händer något annat: kontrollen över den lilla människan tilltar obönhörligt. Sanningen är att medborgaren under det första decenniet detta årtusende slutligen förvandlades till kund. Hon fråntogs all makt utom den hon utövar när hon halar fram sitt torftiga kreditkort.
Statsvetares utsagor om att det trots partiväsendets kris finns ett engagemang, fast genom ”nya kanaler”, är blott dimridåer. Siffror som berättar om en främlingsfientlighet som inte ökar utan rent av minskar framstår som ett hån inför dem som drabbas av upploppen i förorterna – allt brutalare, allt mer kompromisslösa. Dessa kravaller blottlägger en mörk undervegetation gödd av polisstaten.
Med kriget mot terrorismen globaliserades samma polisstat och manipulerade oss alla att bli lydiga vasaller, fast vi trodde oss bli skyddade.
Krigen blev färre, säger konfliktforskarna. I själva verket dör ännu fler i våldsamma sammandrabbningar i den lilla skalan, den skala som aldrig uppmärksammas, så som minsta skärmytsling förr rapporterades med krigsrubriker i de stora tidningarna. Nej, i dag är den cyniska och sluga postimperialismens dödsoffer den dolda ”collateral damage” som offras på vår västliga konsumtions altare.
Och med samma kringgående rörelse, knappt märkbar för den som inte följer dollarns och eurons bakvägar, utlagda efter nyliberala beslut fattade i rökfyllda lyckta rum, förflyttas föroreningarna från nord, numera naivt hyllat för sin renare luft och sitt drickbara vatten, till syd. Glada miljörapporter vidarebefordras av godtrogna journalister alltmedan Pekingluften snart får Londonsmogen på femtiotalet att framstå som fjälluft och de brasilianska urskogarna, jordens apotek och lunga, förbränns till en karg stäpp där allt hårdare drivna plantagearbetare försmäktar.
I sista sekunden av själva jordelivets elfte timme, när koldioxidhalterna i atmosfären är nära att tvinga temperaturen över en apokalyptisk tipping point, fick vi se hur kapitalets maktstrukturer på gammalt manér – med kraftfulla förnekelsekampanjer orkestrerade av en majoritet av de multinationella bolagen och några av världens stormakter – sökte slå undan benen för de sköra, trevande motåtgärder som just börjat vinna gehör. Modiga klimatkrigare lyckades i brutal motvind samla en grupp insiktsfulla länder, om än inte fler än 192, till ett möte i den danska huvudstaden. Det är ett halmstrå, men även ett halmstrå är livsnödvändigt när oljeindustrin agerar domare över din och min existens.
Rubrikerna som når oss om framsteg är inget annat än newspeak från vår tids på ytan lyssnande ledare, samma nyspråk som makten begagnat sig av i alla tider.
Siffrorna man förser oss med, det må vara officiell statistik eller rapporter från föregivet oberoende institutioner, är ingenting annat än falsk matematik.
Järtecknen samlas i denna den yttersta av tider. Det är av största vikt att vi alla börjar se klart. Därför vill vi uppmana alla som läser dessa rader att sluta hoppas. För den som sett saknar hoppet mening. God jul på er alla!
Anders Halm
Steffen Jönsson
Åsa Montanus
Johannes Ehrenborg
torsdag 10 december 2009
Om journalistyrkets farlighet förr och nu
En tamilsk journalist förs till fängelse. Foto: Ishara S.Kodikara
En antologi om hotet mot journalister runt om i världen, ”Skjut inte på journalisten!”, refererades för en tid sedan i en DN-krönika av Lars Linder. Linder är en på många sätt utomordentlig kulturskribent som dock har väl utvecklade eländesreflexer.
Efter att ha gjort det hoppingivande konstaterandet att medier åtnjuter ”hyfsad respekt” på officiell nivå i dag blir ändå slutsatsen i krönikan: ”I stället gör hotet från fundamentalister, gangsterligor och krigförande parter att journalister ute på fältet nu lever farligare än någonsin”. De ökade dödstalen förskräcker nämligen; 500 döda reportrar sedan millennieskiftet, enligt organisationen Reportrar utan gränser. Även om en stor del av dessa offer har skördats i krigets Irak är statistiken djupt sorglig.
Icke desto mindre får detta ”farligare än någonsin” mina varningslampor att tändas. Det är inte särskilt mycket här i världen som är farligare än någonsin.
Som i många andra sammanhang måste man väga in hur grundförutsättningarna förändrats om man ska jämföra journalisternas situation i dag med hur den var för ett par tre decennier sedan. Man måste beakta att det fanns betydligt fler diktaturer. Man måste också tänka på att medieutbudet exploderat. Sålunda finns det avsevärt fler personer som kallar sig journalister i världen i dag än bara för tio femton år sedan. Allt fler personer som arbetar som informatörer eller ”med medier” i allmänhet hänför sig själva till journalistskrået. Internationella journalistfederationen har en halv miljon medlemmar i dag. Det finns inga riktigt användbara jämförelsetal långt bakåt i tiden.
Arne König, vice ordförande på Journalistförbundet, påpekar något viktigt när jag diskuterar saken med honom över telefon: det tycks som om journalister som dödades förr i tiden ”kom i vägen” för någon strid, medan de i dag kan vara själva måltavlorna. Det låter bestickande och är säkert alldeles riktigt – allt annat lika.
Men om det i Sovjetunionen på 1980-talet verkat lika många oberoende (nåja, åtminstone någorlunda) journalister som det gör i dag i Ryssland, Baltikum, Ukraina, Kaukasus och Centralasien behöver man knappast tveka om att de flesta av dem blivit måltavlor för regimen. Måltavlor att antingen internera eller avrätta. Detsamma gäller förstås personer med journalistiska ambitioner i diktaturens Chile, Argentina, Bolivia, Brasilien, Sydafrika, Zaire eller andra brutalt styrda länder på den gamla onda tiden. Lars Linder redogör i sin krönika faktiskt också för korrespondenten Lars Palmgrens berättelse om läget i Argentina och Chile kring 1980: man var tvungen att dölja att man var journalist för att inte råka illa ut.
Frågan är om inte lika många eller fler journalister skulle ha dödats av ”fundamentalister, gangsterligor och krigförande parter” för 30 år sedan om de varit lika många och lika fria att besöka farliga områden som i dag.
Varför struntprat, Rädda Barnen?
Den 25 oktober skrev jag ett inlägg här som berömde Rädda Barnen för att de vågade framhålla att "det var sämre förr". I ett inlägg i DN i går bannade jag samma organisation för att de bygger sitt klimatengagemang på uppenbara felaktigheter. Läs här.
söndag 6 december 2009
Noter från en skyttegrav mellan ”alarmister” och ”skeptiker”
Klimatfrågan ligger nu åter längst fram bakom beslutsfattares och journalisters pannben efter att ha varit lite mindre synlig i spalterna sedan den stora haussen 2006-2007.
De så kallade skeptikerna har fått utrymme i de breda medierna igen efter hackerincidenten på klimatforskningscentret CRU i Storbritannien. I bloggosfären har de emellertid aldrig riktigt tappat kraft. Och det finns gott om lika arga mainstream-anhängare där ute. Det är starka känslor det handlar om. Ett uttryck för det är att de båda sidorna uteslutande etiketterar varandra som ”alarmister” respektive ”skeptiker”. Något mellanläge gives icke.
Jag har skrivit några DN-bitar i ämnet, och varje gång rasslar det till i kommentarsfältet. Rekordet var när jag skrev en text om att ökningen av jordens medeltemperatur tycks ha tagit en paus – 425 kommentarer var det sist jag tittade efter.
Överdrifter förekommer faktiskt på båda sidor. Det är lika oseriöst att förringa den kraftiga isminskningen i Arktis (vilken är ett faktum) som att påstå att Afrika redan är hårt drabbat av människoorsakade klimatförändringar (vilket är mycket diskutabelt).
Det är alldeles uppenbart att de forskare och beslutsfattare som ansluter sig till mainstreamlinjen är i förkrossande majoritet. Därför tycker en del att det är meningslöst att ge ”skeptiker” utrymme överhuvud taget. Förutom att man förstås ska vara försiktig med att ge rena rättshaverister utrymme har jag svårt att förstå varför. Teorin om människoorsakad global uppvärmning må ha ”robust” vetenskaplig grund, som det heter, men den är en teori, och huruvida den stämmer till punkt och pricka eller inte vet vi först om, säg, 20 år.
Bland de sansade ”skeptikerna” ifrågasätts inte att medeltemperaturen stigit, och i många fall inte heller att det är människans koldioxidutsläpp som är huvudorsaken. Vad de ifrågasätter är om sambandet mellan fortsatta koldioxidutsläpp och stigande temperatur faktiskt är så enkelt som det framställts av FN:s klimatpanel IPCC. De brukar framhålla balanserande faktorer (som ökad molnighet), de lägger större vikt vid solens periodiska aktivitet än vad IPCC har gjort, och de pekar på att sambandet mellan ökande CO2-halt och temperaturstegring är så att säga omvänt exponentiell, dvs kurvan stiger brantast i början.
Det må vara hur som helst med den saken. Jag har till syvende och sist ändå svårt att förstå motsättningen mellan att tvivla på det stora uppvärmningshotet, om man nu gör det, och att bejaka de gemensamma motåtgärder som är i stöpsleven. Processen har nu, inte minst med USA med på tåget, för första gången fått en inneboende drivkraft.
Det ser faktiskt ut att vara möjligt att få till stånd ett globalt klimatavtal – om inte i Köpenhamn så i Mexiko om ett år.
Det är en fantastisk världsomspännande framgång. Vi behöver i alla händelser ställa om våra föråldrade energisystem. Om avtalet dessutom leder till teknik- och resursöverföring från nord till syd är det ännu bättre. Det finns inga förlorare.
Det är där det stora trovärdighetsproblemet för ”skeptikerna” finns: den hårda kärnan av dem hävdar att de åtgärder som nu planeras för är skadliga för vår välfärd. De överdriver gravt dramatiken i att vi successivt byter energislag, och de tycks bortse helt från de välfärdsvinster som ligger i omvandlingen. Också för utvecklingsländerna. Kina har börjat inse detta.
Det nuvarande Kyotoavtalet är visserligen bara rudimentärt, men att det skulle uppnås med råge , vilket nu står klart, var inte på något sätt självklart för några år sedan, tvärtom varnades för att man inte skulle klara av målen i tid. Tror någon att det påverkat ekonomin negativt på något sätt?
Visar det sig om 20 år att uppvärmningen inte blev så farlig, samtidigt som vi frigjort oss från beroendet av fossila bränslen, har åstadkommit en hållbar tillväxt i Afrika och har stoppat all avverkning av tropisk regnskog – vad gör vi då? Utropar upprört: ”Ge oss oljekraftverken tillbaka”? Eller ”Låt oss få skövla skog igen”?
De så kallade skeptikerna har fått utrymme i de breda medierna igen efter hackerincidenten på klimatforskningscentret CRU i Storbritannien. I bloggosfären har de emellertid aldrig riktigt tappat kraft. Och det finns gott om lika arga mainstream-anhängare där ute. Det är starka känslor det handlar om. Ett uttryck för det är att de båda sidorna uteslutande etiketterar varandra som ”alarmister” respektive ”skeptiker”. Något mellanläge gives icke.
Jag har skrivit några DN-bitar i ämnet, och varje gång rasslar det till i kommentarsfältet. Rekordet var när jag skrev en text om att ökningen av jordens medeltemperatur tycks ha tagit en paus – 425 kommentarer var det sist jag tittade efter.
Överdrifter förekommer faktiskt på båda sidor. Det är lika oseriöst att förringa den kraftiga isminskningen i Arktis (vilken är ett faktum) som att påstå att Afrika redan är hårt drabbat av människoorsakade klimatförändringar (vilket är mycket diskutabelt).
Det är alldeles uppenbart att de forskare och beslutsfattare som ansluter sig till mainstreamlinjen är i förkrossande majoritet. Därför tycker en del att det är meningslöst att ge ”skeptiker” utrymme överhuvud taget. Förutom att man förstås ska vara försiktig med att ge rena rättshaverister utrymme har jag svårt att förstå varför. Teorin om människoorsakad global uppvärmning må ha ”robust” vetenskaplig grund, som det heter, men den är en teori, och huruvida den stämmer till punkt och pricka eller inte vet vi först om, säg, 20 år.
Bland de sansade ”skeptikerna” ifrågasätts inte att medeltemperaturen stigit, och i många fall inte heller att det är människans koldioxidutsläpp som är huvudorsaken. Vad de ifrågasätter är om sambandet mellan fortsatta koldioxidutsläpp och stigande temperatur faktiskt är så enkelt som det framställts av FN:s klimatpanel IPCC. De brukar framhålla balanserande faktorer (som ökad molnighet), de lägger större vikt vid solens periodiska aktivitet än vad IPCC har gjort, och de pekar på att sambandet mellan ökande CO2-halt och temperaturstegring är så att säga omvänt exponentiell, dvs kurvan stiger brantast i början.
Det må vara hur som helst med den saken. Jag har till syvende och sist ändå svårt att förstå motsättningen mellan att tvivla på det stora uppvärmningshotet, om man nu gör det, och att bejaka de gemensamma motåtgärder som är i stöpsleven. Processen har nu, inte minst med USA med på tåget, för första gången fått en inneboende drivkraft.
Det ser faktiskt ut att vara möjligt att få till stånd ett globalt klimatavtal – om inte i Köpenhamn så i Mexiko om ett år.
Det är en fantastisk världsomspännande framgång. Vi behöver i alla händelser ställa om våra föråldrade energisystem. Om avtalet dessutom leder till teknik- och resursöverföring från nord till syd är det ännu bättre. Det finns inga förlorare.
Det är där det stora trovärdighetsproblemet för ”skeptikerna” finns: den hårda kärnan av dem hävdar att de åtgärder som nu planeras för är skadliga för vår välfärd. De överdriver gravt dramatiken i att vi successivt byter energislag, och de tycks bortse helt från de välfärdsvinster som ligger i omvandlingen. Också för utvecklingsländerna. Kina har börjat inse detta.
Det nuvarande Kyotoavtalet är visserligen bara rudimentärt, men att det skulle uppnås med råge , vilket nu står klart, var inte på något sätt självklart för några år sedan, tvärtom varnades för att man inte skulle klara av målen i tid. Tror någon att det påverkat ekonomin negativt på något sätt?
Visar det sig om 20 år att uppvärmningen inte blev så farlig, samtidigt som vi frigjort oss från beroendet av fossila bränslen, har åstadkommit en hållbar tillväxt i Afrika och har stoppat all avverkning av tropisk regnskog – vad gör vi då? Utropar upprört: ”Ge oss oljekraftverken tillbaka”? Eller ”Låt oss få skövla skog igen”?
tisdag 1 december 2009
"En framtid utan hopp"
Fick tips om en kulturartikel i Svenska Dagbladet som når nya bottnar i dysterhetens dalsänkor.
Marianne Lindberg De Geer och Andreas Boonstra sätter upp mardömsspelet "Full Speed Ahead" på Stockholms Stadsteater. Nog för att domedagsprofetiorna, seriösa som de anses, duggar rätt tätt i kultursfären, men här tappar man faktiskt hakan. Rubriken anger tonen: "En framtid utan hopp". Läs exempelvis detta:
Marianne Lindberg De Geer:
"Det är ett mardrömslandskap. Så kommer det att bli om 50–70 år när oljan tagit slut."
Andreas Boonstra:
"Bara under min vuxentid har det sett ut som om vi är på väg åt helvete med helt öppna ögon. Klimatkris, finanskris – det är ju finanskris hela tiden. Ingen tar tag i det verkliga problemet – att ett system byggt på ständig ekonomisk tillväxt är omöjligt."
"Det troliga är att undergången går så sakta att vi knappt märker den. Det blir strömavbrott, vattnet tar slut i kranen. Det är som för människorna i pjäsen, de är uppvuxna i välfärdssamhället. De kan inte odla sin mat och miljön är nedskitad. Alla kan inte ens läsa längre. Evolutionen går baklänges."
Vilken värld lever dessa kulturarbetare i? Jag vet inte om jag ska bli sorgsen eller upprörd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)