Utan frigjord kunskap når inte Kina nästa nivå

Att framställa Kina som en stenhård kommunistisk diktatur är fortfarande politiskt lämpligt i sammanhang där man vill passa på att desavouera motståndare som haft ett eller samröre med den kinesiska regimen eller landets näringsliv. Och naturligtvis: alla former av regimstyrda inskränkningar i medborgares frihet måste förkastas. Det finns ingen anledning att släta över det kvardröjande kinesiska förtrycket. Därför var det lysande att ge Nobels fredspris till Liu Xiaobo.

Men Kina är på god väg att bli något annat än en stenhård kommunistisk diktatur. Först och främst börjar det ”kommunistiska” i styret mest likna en atavism. Författaren och tidigare försvarstjänstemannen Xin Ziling ställde sig nyligen den retoriska frågan hur Karl Marx hade klarat dagens kinesiska censur med sin bok Kommunistiska manifestet. Jo, svarade Xin själv, Marx hade blivit refuserad: ”Ni skriver här att vårt kapitalistiska system kommer att försvinna. Så kan ni inte säga!”, föreställde sig Xin reaktionen från censorerna.

Hur länge kan en sådan censur överleva? Olika förståsigpåare har framkastat teorin att Kina representerar en ny sorts modern ekonomi, där de materiella framstegen vinns utan motsvarande politisk frihet. Sådana idéer får rimligen grogrund i förvåningen och besvikelsen över att kommunistpartiet fortfarande tycks ohotat, efter trettio år av marknadsekonomisk utveckling och tioprocentiga tillväxttal. Men teorin kommer att visa sig vara fel.

Kina har redan kommit en bit på vägen mot större öppenhet, vilket jag tidigare varit inne på. Kineserna är i en rad avseenden friare än de någonsin varit i landets auktoritära historia.

Ofta handlar det om indirekt ökad frihet genom större ekonomiskt svängrum. Men nu börjar man kunna räkna exemplen på att också det direkta politiska järngreppet kan hålla på att lossna. En grupp om två dussin pensionerade partikoryféer skrev nyligen ett öppet brev till folkkongressen, där de argumenterade för större pressfrihet. De talade om det kinesiska samhället som en ”falsk” demokrati som är ”skandalös” i demokratins historia. Premiärministern har hållit flera tal där han förespråkat politiska reformer för att säkra landets fortsatta utveckling.

Dessa inslag har inte tillåtits spridas på vanligt sätt i medierna. Men med nätet och de sociala medierna är det i dag omöjligt att helt stoppa informationen till dem som verkligen nå den.

Och vad viktigare är: kinesernas frihet kommer att fortsätta öka. Jag har hittills inte läst någon uttrycka skälen till detta bättre än Thomas Friedman i New York Times:

”Frihet är en grundläggande ingrediens för varje samhälle som vill blomstra i det 21.a århundradet. Annars kan det inte utveckla sin fulla potential”, fastslår Friedman och berömmer Nobelkommittén för att förmodligen ha gjort Peking en tjänst med sitt inte särskilt subtila budskap om att inte bli för stöddig i det materiellt framgångsrika auktoritära styret. Ungefär: ”Ekonomisk frihet utan politisk frihet må ha tagit er hit, men det tar er inte till nästa nivå.”

För att inte Kina ska hamna i bakvattnet när landet så småningom får en åldrande befolkning, fortsätter Friedman, måste snabbt en stor del av arbetskraften uppgraderas från enkla industrijobb till kunskapsintensiva jobb och tjänstejobb, som skedde i Hongkong. Men kunskapsindustrin i dag bygger på sociala nätverk. Grundidén är att vi tillsammans är smartare än summan av oss var för sig, ”och det som är unikt i dag är att kunskapsföretag faktiskt kan tanka hem begåvningen hos oss alla, eller i alla fall hos fler av oss från fler ställen. Länder och företag som gör detta möjligt kommer att lyckas bättre än de som inte gör det.”

Friedman citerar så Silicon-valley-vd:n Curtis Carlson: ”Innovation som sker nerifrån och upp tenderar att vara kaotisk men smart, och innovation som sker uppifrån och ner ordnad med korkad.” Därför är regeringars uppgift i dag att inspirera, frigöra och möjliggöra allt det där som bubblar upp underifrån, samtidigt som de lär sig – och oss alla – att leva med och hantera kaoset.

Visst är det vackert?

Ryktet om arternas utrotning är … etc

I följetongen om artutrotningen, eller vad det nu rör sig om, finns två lika färska som uppmuntrande nyheter.

På ett stort FN-möte i japanska Nagoya enades världens länder i fredags om ett slags räddningsplan för världens biologiska mångfald. Bland annat kom man överens om att skydda 17 procent av jordens landyta och 10 procent av haven. Det får betraktas som överraskande radikalt. Eller snarare – det är numera mainstream i de flesta av världens hörn att vilja skydda djur och natur, men efter västgötaklimaxet på klimatmötet i Köpenhamn för snart ett år sedan var förväntningarna på den här typen av globala möten lågt ställda.

Vi är den första art på den här planeten som har viljan och kapaciteten att rädda andra arter. Men vänta nu, det var ju vi som ryckte undan mattan för de andra in the first place? Stämmer, men det gjorde vi inte nyss, utan huvudsakligen i en tid när vi inte insåg problemet med avskjutning, utan såg naturen som ett hinder. Om det funnits människor med de insikter vi har i dag på planeten för 65 miljoner år sedan hade dinosaurierna inte dött ut.

Hur som helst, att skydda så stora delar av landytan att man kan säkra fortlevnaden för (nästan) alla arter är alldeles lysande. Det vettiga skälet är att vi numera vet en del om konsekvenserna av kraftiga obalanser i naturen – som älgar och rådjur vs vargar och lodjur. Det mindre vettiga skälet är artutrotningspaniken. Den bygger på larmresonemang som bortser från vår egen art. Man talar om att djur på grund av oss dör av i en takt som är tusentals gånger högre än ”bakgrundstakten” och syftar därmed på att det inte finns lika många individer av en del arter som det fanns när människan var en osignifikant randvarelse utan betydelse. Nu är vi snart sju miljarder, och det är kanske inte alldeles underligt om antalet individer av vissa stora däggdjur inte kan behållas på förhistorisk nivå.

Icke desto mindre: Vi ska rädda tigern. Vi ska inte heller glömma grodorna. Och vi kommer att lyckas.

Jo, så var det den andra nyheten: Världsnaturfonden har nu bekräftat det förbättrade läget för torsken i östra Östersjön. Organisationen ger nu grönt ljus: fiska på, bara. För torsken i västra Östersjön justeras varningsljuset från rött till gult.

Vi kunde ju sköta oss. Om vi inte får höra liknande signaler angående ål och tonfisk senast inom fem år ska jag svepa en flaska fiskleverolja.

Fegt maktspel eller det möjligas konst?

Finns det makthavare som har genuint goda avsikter? Det kan tyckas som om frågan självklart måste besvaras jakande. Men hur ofta märks det? Att döma av hållningen hos dem som bedömer dessa makthavare, den påbjudna lite krassa hållning som går ut på att aldrig riskera att kunna anklagas för att ha agerat megafon för makten, aldrig ha gått på beslutsfattarnas manipulationer, får man lätt intrycket att det som sägs uppifrån tinnarna och tornen inte har mycket med verkliga avsikter att göra och bör filtreras förbannat noga.

På ett klimatseminarium jag var på i torsdags gjorde forskare utomordentliga dragningar av läget i förhandlingarna mellan världens länder, och en berömd bild från statschefernas sistaminutensittning i Köpenhamn i fjol kommenterades med: ”Varför har de nu samlats här? För att de bryr sig om miljön? (hjärtliga skratt från publiken) Nej, för att klimatet har blivit global storpolitik, förstås.”

Det berättades att Kina just nu genomför den radikalaste neddragningen av koldioxidutsläpp som något land gjort, men inte av omsorg om miljön, naturligtvis, utan av själviska energistrategiska skäl.

Man beskrev glappet mellan de senaste vetenskapliga rönen och var politikerna befinner sig i sina ambitioner som att de senare knappt ens enats om de utsläppsminskningar som vi nu vet i princip borde genomförts i går om inte vi alla ska riskera att stekas.

Det är forskares, organisationers och journalisters uppgift att driva på, att kanske formulera sig drastiskt ibland för att visa på annalkande faror. Men man får aldrig glömma att politik är det möjligas konst, och det är inte rättvist mot politiker att avfärda dem som cyniska maktspelare utan verkligt engagemang för samhällsfrågor enbart med det synbarliga spelet som grund. Två hundra länder har med nödvändighet olika intressen. Att hitta de rätta politiska nycklarna är en konst, och det tar tid. Men när man väl låst upp knutarna kan det hända mer än någon anat.

I den svenska politiken misstros såväl vänsterns eftergifter åt marknadskrafterna som högerns eftergifter åt välfärdsstat och sociala hänsyn som makttaktik. Men hur länge kan en kursändring betraktas som makttaktik? Så här sade den moderata finansmarknadsministern Peter Norman i Rapport den 28 oktober om bankernas bonusar till sina anställda: ”Det är inte bra över huvud taget att få för stora löneskillnader i samhället, det är inte bra för sammanhållningen. Så jag ser med viss oro på den här bonushistorien.”

Ni läste rätt. En moderat är orolig för att ökande klyftor hotar sammanhållningen i samhället. Norman är inte den första moderaten som uttrycker sig på det här viset. Anders Borg har sagt liknande saker.

Vad är mest sannolikt: att de bara är taktiska och döljer sina egentliga avsikter eller att de faktiskt insett att vissa politiska mål som tidigare förbehållits vänstern trots allt har ett allmängiltigt värde? Som Abraham Lincoln konstaterade: Man kan lura en del av folket hela tiden och hela folket ibland, men man kan inte lura hela folket hela tiden.

Flyget, klimatet och freden

Jag har varit inne på det förr, men jag reflekterade över det igen nyligen, när en hel drös med kolleger var ute och reste: flyget, klimatet och freden.

Kort efter det att en kollega varit en vecka i New York hade jag själv kommit tillbaka efter en tur till Italien. I samma veva for en annan av medarbetarna till Berlin, en tredje kopierade New York-trippen och en fjärde åkte till London. Det handlar åtminstone i tre av fallen om unga personer med relativt blygsamma lönekuvert.

Så här ser det ut. Vi vet att inkomsterna har stigit, det mäter vi konstant, men välfärden handlar inte bara om kronor och ören utan lika mycket om hur teknikutvecklingen smygande höjer vår standard.

Mycket är så självklart för oss att vi inte tänker på det. Informationstillgången och kommunikationsmöjligheterna via elektroniska prylar är bara det senaste, något vi kanske ännu förstår värdet i. Men att kunna gå runt i sitt hem i underkläder när det är snöstorm ute, att kunna köpa färdiggräddat bröd och färskhålla det i veckor i frysen, bröd som dessutom är färdigskivat och som man varje frukost kan bestryka med kaviar eller italiensk mögelost med skivade spanska tomater är kanske inget vi ler nöjt åt lika ofta. Ändå är detta lyx som för de allra flesta var ouppnåelig i mitten av det förra seklet.

Långsamt har även möjligheten att på några timmar ta sig till utlandet i tid och otid blivit en del av denna makalösa välfärdshöjning. För all del: flygresandet är kanske inget som riktigt lika många kan ägna sig åt som detta att bestryka färdigskivat bröd med italiensk mögelost, men med de prisnivåer Ryanair håller och som andra bolag jagas ner i är det faktiskt inte långt ifrån. Den som kan avvara en femtedel av en genomsnittlig månadslön kan göra en kortare semesterresa till ett varmt europeiskt land. Folkflyget har blivit de nya långfärdsbussarna.

För bara tjugo år sedan skulle en flygbonanza av det slag som är legio i dag ha varit något jag raljerade med i en sådan här text, som ett exempel på den rika klassens dekadenta livsstil.

Ska the filthy rich markera avstånd till kreti och pleti i dag krävs det överdåd på en helt annan nivå än utlandsresor lite nu och då. Egen helikopter över helgen till en fest på Rivieran, kanske?

När klimatfrågan dominerade medierna som mest under den första vågen, ungefär från hösten 2006 och en bit in på 2007 (den andra vågen kom inför Köpenhamnsmötet), blev flyget den främsta symbolen för våra onda utsläpp. Det blev den moraliska hjärtpunkten för vårt individuella ansvar. Utsläppen från en enda Thailandsresa kunde i stort sett spoliera ett helt livs rätt att äta, värma upp sitt hus och åka bil, fick vi lära oss.

Hur goda människor vore vi då om vi offrade all reslust, eller på sin höjd nöjde oss med stillsamma tågresor i närområdet kring sextionde breddgraden? En referens: Bara lustgasen från Sveriges alla gödselstackar är en värre koldioxidbov än hela det svenska inrikesflyget. Om alla flygplan i världen ställdes på marken i morgon dag skulle ändå 98 procent av alla koldioxidutsläpp bestå. Räknar man in andra växthusgaser talar vi om 96,5 procent. Alltså står flyget i dag för 3,5 procent av de globala utsläppen, och FN:s klimatpanel beräknar att andelen blir 5-6 procent om 40 år.

Jord- och skogsbruk står för tio gånger högre andel av koldioxidutsläppen, och vägtransporterna släpper ut flera gånger mer.

Ha denna kunskap i bakhuvudet när du ställer flygets påstådda klimatondska mot värdet av att folk kan resa. Att människor möts, att vi blir vana vid andra miljöer, kulturer, språk och sätt att vara måste höra till de absolut viktigaste och effektivaste vägarna till förståelse och – ja, fred.

Det är hög tid att flyget får upprättelse i klimatdebatten.

Jorden vi ärvde; läget just nu

Draculafisk, ny art upptäckt i Mekong. Foto: Natural History Museum, London

Gammal ond giftkatastrof

Ångesten över olika miljölarm står inte alltid i proportion till de verkliga farorna, vilket jag skrivit en del om. Men den kollapsade ungerska giftslamsdammen är en riktigt allvarlig miljökatastrof av gammalt ont snitt, av typen Teckomatorp och Seveso. Tungmetaller har nu kontaminerat tiotals kvadratkilometer mark. Om det börjar regna riskerar eländet att tränga ner i grundvattnet, om det blir torrt kan dödsdammet blåsa långa sträckor.

Man har svårt att begripa hur sådana giftstinna avfallsreservoarer fortfarande kan finnas kvar i Europa, men det får antagligen skrivas på det gamla kommuniststyrets konto. Ett EU-direktiv om hantering av gruvavfall ska träda i kraft först 2012. Har det någon gång varit läge att skynda på en EU-lag så är det nu.

Återkommande favorit 1: Perspektiv på utrotning

En av de etablerade föreställningar i miljödiskursen jag anser vara mest problematisk är den om artutrotningen. Bilden som ges är att en rad arter verkligen försvinner från jordens yta i en rasande och ökande takt. Så är det dock inte.

För mig är det allra viktigaste att justera bilden av att just vi är det värsta gänget utrotare som befolkat planeten. Vi som lever i dag är snarare de första människor som aktivt försöker rädda djurarter. De massutrotningar som vi i dag lever med skedde för länge sedan. Och vi är ändå sex gånger fler än de som levde när naturen sågs som något som var i vägen.

En annan felsyn är att det verkligen handlar om att arter fullständigt försvinner. Det är mycket ovanligt. I nästan samtliga fall handlar ”artutrotningen” om minskningar av populationer. Därför var det roligt att läsa om en ny rapport, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society, som visar att det inte bara är ovanligt att arter faktiskt utrotas helt, utan att överraskande många arter som man betraktat som försvunna faktiskt finns kvar i mindre populationer i otillgängliga områden. Det gäller bara att leta efter dem lite intensivare.

”Utrotning är svår att fastslå”, inser de båda forskarna Diana Fisher och Simon Blomberg och konstaterar att ”betydelsen av krympande livsmiljöer för artutrotning har förmodligen överskattats”.

I Mekongbäckenet i Sydostasien pågår för övrigt sedan tio år ett omfattande artletarprojekt. Forskarna hittar i genomsnitt tre nya arter i veckan, bland andra världens största jaktspindel och en sju meter stor köttätande växt.

– Det är häpnadsväckande upptäckter i modern tid och fantastiskt att det går att upptäcka så många nya arter i ett område med ett sådant högt befolkningstryck, säger Allan Carlson, tropikexpert på Världsnaturfonden i ett pressmeddelande från WWF.

Återkommande favorit 2: Rekordvarmt eller inte?

Nu när året börjar gå mot sitt slut är det extra spännande för alla klimatnördar att i realtid följa jordens temperaturdrama. Ska 2010 bli det varmaste kalenderåret hittills, eller klarar sig 1998 den här gången också?

Siffrorna för september verkar ännu inte vara sammanställda på de vanliga klimatdatasajterna, exempelvis NOAA, men enligt en sammanställning från Alabamauniversitetet blev månaden rekordvarm. Detta trots att fenomenet El Niño, som normalt höjer temperaturen, var i avtagande och det motsatta, avkylande fenomenet La Niña i tilltagande. Det skulle kunna tyda på att den globala uppvärmningen fått en ny skjuts uppåt. De så kallade klimatskeptikerna har annars dragit växlar på att kurvan över jordens medeltemperatur planat ut sedan 1998 (också ett El Niño-år), då det senast blev rekord. Även jag har uppmärksammat detta faktum.

Sommarisen i Arktis, som är ett annat välrefererat mått, var däremot en bit ifrån att slå rekord i år. När isen började växa till igen i mitten av september hade isens utbredning krympt till sin tredje minsta sedan mätningar inleddes för 30 år sedan (där är det 2007 som är rekkordåret).

Enligt Alabamauniversitetet ligger medeltemperaturen för perioden januari till september nu bara 0,04 grader under samma period rekordåret 1998. Kommer La Niña att få effekt, eller står vi inför en ny toppnotering? Svaret kan komma redan nästa månad.

Hur glödande försvar för frihet blir ”stålblå nyliberalism”

Det har skrivits spaltmeter och talats i timmar om de politiska implikationerna kring Mario Vargas Llosas Nobelpris. Men ju mer jag läser av och om hans liberala hållning, desto viktigare tycker jag det är att reda ut vad det är för mekanismer i den kulturella världen som först utgår från att MVL:s politiska inriktning omöjliggör honom som pristagare och sedan, när han väl fått priset, sänker värdet på utmärkelsen.

Det har funnits gott om öppna fördömandena, som i Aftonbladet. Jag har fastnat för en mer subtil snyting. Kajsa Ekis Ekman skriver i ett debattinlägg på DN Kultur att MVL förvisso är en gudabenådad författare men att han verkar sakna förmåga att beskriva kvinnor som komplicerade varelser. Bara männen är riktiga, mångfasetterade människor.

Nu är det eoner sedan jag läste ”Det gröna huset”, men av vad jag kan minnas, och att döma av vad jag nu läst om hans författarskap, har hon alldeles säkert rätt. Så kallad gubbsjuka är endemisk bland män över 50 (eller 40, beroende på definitionen av ”gubbsjuk”) i allmänhet, och bland manliga latinska författare i synnerhet. (När vi ändå är inne på detta sidospår rekommenderar jag denna debattartikel av Manne Forssberg om hur motigt det är för äldre män, till skillnad från äldre kvinnor, att ostraffat skriva om sex numera)

Alltnog, efter att ha konstaterat att hierarkin mellan könen i MVL:s värld är konstant och tycks av naturen given kan Ekis Ekman inte avstå från att göra en politisk koppling: ”Mot bakgrund av detta ter det sig inte så konstigt att han övergav sitt engagemang för Latinamerikas fattiga. I kriget mellan könen har Mario Vargas Llosa alltid ställt sig på den mäktiges sida.”

Att ”överge ett engagemang för de fattiga” är i många (vänster)intellektuellas ögon detsamma som att inte försvära sig till socialismen. Att vara liberal betraktas som ett fegt svek – och man kallas i de sammanhangen för övrigt aldrig ”liberal” utan etiketteras alltid som ”nyliberal”. En politiker som vill bli kramad av de intellektuella måste nogsamt avhålla sig från att tala om liberalism eller alltför tydligt kritisera odemokratiska vänsterledare, sedan kan denna politiker i handling vara hur politiskt pragmatisk som helst och gynna marknadsekonomi och frihandel.

Vad har MVL då gjort sig skyldig till? Han vände sig i början av 1970-talet mot den kubanska revolutionen, som han tidigare stött, eftersom han såg i vilken auktoritär riktning den barkade. Senare blev han politiskt aktiv i hemlandet Peru – i mitten eller på högerkanten är valfritt, beroende på utgångspunkt – och ställde 1990 upp i ett presidentval som han förlorade.

Den som läser författarens egna ord om sin hållning får leta förgäves efter den ”stålblå nyliberal”, som Åsa Linderborg kallat honom, och finner i stället en glödande försvarare av individers frihet och länders demokrati. Omtalat är hans förespråkande av att legalisera droger, men han stöder också rätten till abort och homosexuellas äktenskap och avskyr dödsstraff.

MVL har kommit fram till att ekonomisk och politisk frihet inte går att separera och har, precis som Vaclav Havel, insett att marknadsekonomin är det bästa sättet att åstadkomma de resurser som kan lyfta människor ut fattigdom. Hans ovilja mot alltför stora och starka stater härrör naturligtvis från alla avskräckande auktoritära exempel på hans egen kontinent, både till höger och till vänster, men det innebär inte att han är för en nattväktarstat. Han anser att de som förespråkar en anarkistiskt fri marknad ibland har orsakat större skada än marxisterna, som var de första att omfatta ”den absurda idén att ekonomin är den drivande kraften bakom nationernas historia”, som han uttryckte det i ett tal 2005, där han fortsatte:

”Den fria marknaden är den bästa existerande mekanismen för att skapa välstånd, och den kan, om den kompletteras väl med andra av den demokratiska kulturens institutioner och bruk, åstadkomma materiella framsteg hos en nation till de spektakulära nivåer vi känner till. Men den är också ett obevekligt instrument som utan den andliga och intellektuella komponent som kulturen representerar kan reducera livet till en grym, självisk kamp där bara de starkaste överlever.”

Han har också, inte utan viss litterär njutningsfullhet, gjort slarvsylta av det fantomliknande skrämselbegreppet ”nyliberalism” (begreppet går inte att definiera, och man hittar ingen som själv kallar sig nyliberal).

Så mycket för MVL:s påstådda högerextremism.

Det är både behövligt och välgörande med en visionär liberal, av vilka det är tämligen tunnsått i kvartalspolitikens västvärld. Förmodligen är det förklarligt att en sådan figur i dag har sina rötter utanför Europa och Nordamerika.

Men, för att återknyta till Ekis Ekmans inlägg: som den sanna liberal han är kunde han gott förbehållslöst försvara feminismen. Om det tar emot kan han alltid hänvisa till krassa ekonomiska argument (jämställdhet avgör tillväxten – läs senaste rönen här).

Varför kan en frihetsapostel som Mario Vargas Llosa då i så många sammanhang avfärdas som ett högerspöke? En viktig och vältalig förklaring ges av den brittisk-nederländska människorättsprofessorn Ian Buruma. Han beskriver i en essä i DN i söndags hur liberalismen alltid har hånats av både vänstern och högern. Essensen är att liberalismens själva kärna av sans, måtta och tolerans möter förakt hos de aktivister som brinner för förändring. Buruma motiverar varför de bästa försvararna av den liberala demokratin måste vara liberalerna själva. Och att detta inte minst är viktigt att tänka på när islamistiska och antiislamistiska extremister hotar att skapa fullständigt oproportionerlig instabilitet i samhället. Läs!