Vad som inte sägs om klimatpanelen

Med risk för dejà vu-känsla:
Det hände något med klimatdebatten efter Köpenhamnsdebaclet, skrev jag den 11 februari. Mycket av luften gick ur, och den som finns kvar blåser delvis åt ett annat håll. FN:s klimatpanel ser ut att ha fått sina fiskar varma. Bland annat har Sveriges Radio satt sig före att granska panelen.
Först var det ”Climategate”, där läckta mejl visade tvivelaktig hantering av data, sedan rapporten om Himalayas glaciärer, som visade sig vila på lössnö, och nu senast är en av panelens forskare kritisk mot att hans slutsatser om kopplingen mellan uppvärmningen och stigande kostnader för väderkatastrofer alls fanns med i den senaste sammanställningen.
Just det sistnämnda är verkligen ett av de mest osäkra inslagen i klimatprognoserna. Jag har tidigare bland annat gett mig på Rädda Barnen i ämnet, både i DN och här, eftersom organisationen oreflekterat fört fram extremt löst grundade påståenden om hur mycket antalet naturkatastrofer har ökat. Mycket kan man säga om uppvärmningens effekter, men knappast något om extrema väderhändelser.
Men det viktigaste är egentligen inte vad som nu utslungas mot FN:s klimatpanel, även om det alltid är spännande med omväxling, utan vad som faktiskt inte sägs. Ingen har kommit med något dråpslag mot grunden för klimatforskningen. Och det är inte så konstigt, eftersom det inte kan utdelas några plötsliga dråpslag.
Skulle det finnas allvarliga fel kommer de att visa sig likt en minst decennielång gryning med lättande dimma. Knappast drömmen för nyhetsjägare. Men i sak århundradets scoop, förstås. Om ett avslöjande vore möjligt.