Hem till svartsynen + läsvärd lyckobok

Efter en välbehövlig och behaglig vintersemester i Andalusien kommer jag hem till ett DN Kultur-nummer där Magnus Linton tar i ännu mer än brukligt för att få ut sitt budskap att det kommer att bli krig mellan Colombia och Venezuela (som båda leds av ”fullfjädrade populister”) vilken minut som helst och där Dan Jönsson recenserar Stefan de Vylders nya bok om krisen och uttrycker sitt missnöje med att vänsterekonomen de Vylder tror att politiker och finansaktörer kan lära sig något och bättra sig. Han tycker det är ”trist”.
Dan Jönsson måste vara ordentligt besviken över att rubrikerna om ekonomisk kris krympt avsevärt i både Sverige och stora delar av övriga världen. Han framhåller förstås att de Vylders bok (”Världens springnota”) förutspår en mycket lång ekonomisk baksmälla. Jönssons eget ”anspråkslösa förslag” till slutlig lösning är – revolution. Visst är det spänstigt att kunna dra sådana slutsatser?
Sannolikt hade Dan Jönsson varit nöjd med att också tillbringa några veckor i Spanien, där krisen faktiskt har fått en helt annan dimension än på de flesta andra håll i Västeuropa. Med arbetslöshetssiffror som närmar sig 20 procent har medierna väl kunnat motivera stora krisreportage i sina nyårssammanfattningar. Premiärministern talar alltid om krisen i sina intervjuer och tal. Satirprogrammen driver med regeringens bisarrt stora underskott.
Desto trevligare var att under ledigheten läsa Johan Norbergs bok om lycka, ”Den eviga matchen om lyckan”. Det är en lärd och välskriven men ändå lättillgänglig bok om såväl idéhistorien bakom synen på lycka som den senaste forskningen om vad som gör att människor mår bra (snarare än forskning om vad som får människor att må dåligt, vilken dominerat psykologin fram till alldeles nyligen). Här finns gott om beröringspunkter med min bok.
”Norbergparadoxen” förklarar elegant varför mätningar av hur människor upplever att deras liv utvecklats kan vara så missvisande. Varför framstår 50-talet som så lyckligt? Jo för att 40-talet var så eländigt och det därför var lätt för alla att se en ljusnande framtid om hörnet. När alla fått det bättre och vant sig vid det var det inte lika roligt längre.
Norbergs bok ger också en del förklaringar till de intellektuellas benägenhet att svartmåla, som jag uppehåller mig en del vid. Och den gav mig Aristoteles betydelse, vilket jag antar inte var en dag för tidigt.
Hade den kommit ut ett drygt år tidigare hade jag med säkerhet refererat till den.
P.S. Jag läste Herta Müller också. Som insatta säkert noterat av bilden ovan. "Hjärtdjur". Det var något ... helt annat. D.S.