Vissa veckor känns motigare än andra för en globaliseringsextremistisk framstegsambassadör. Samtidigt som det börjar stå klart att en pågående miljökatastrof av bibliska mått i Amerika kanske inte går att stoppa visar Gamla testamentets nutida företrädare i den andra änden av världen prov på en militär brutalitet som man visste var möjlig men som man ändå inte riktigt kan ta in. De dödade aktivisterna på konvojen var ju inte ens beväpnade.
Jag har skrivit att den till synes eviga konflikten i Mellanöstern hör till de minst positiva inslagen i världens utveckling, och beläggen för det kan bockas av med jämna mellanrum. Den anklagelsen kan förvisso riktas mot den arabiska extremismen likväl som den israeliska. Eftersom Israel är en fungerande demokrati med ett rikt samhälle som liknar de europeiska är det ändå på något sätt den israeliska galenskapen man chockeras mest av.
Israeler och palestinier ägnar sig på fullt allvar åt vedergällning. De tillämpar i det närmaste öga för öga. Året är 2010. När började resten av världen begripa att hämnd knappast är en framkomlig väg om man faktiskt vill nå fred? Man måste till slut vilja förstå den granne man är i fejd med.
Det sjukaste av allt är att när jag hör den israeliska ambassadören eller chefen för israeliska informationskontoret i Sverige ge sina bisarrt bakvända bilder av vad som skett kan jag förstå vad de menar. Med den israeliska rädslans logik är det möjligt.
De har en bild av sig själva som en nation belägrad av ondsinta grupper. De betraktar verkligen blockaden av Gaza som en nödvändig skyddsåtgärd mot Hamasattacker. De tycker att andra borde förstå det och respektera deras skyddsbehov och inte trotsa deras uttalade avsikt att stoppa alla försök att bryta blockaden.
Israel är en nation som föddes i en blandning av plågsamt dåligt samvete (från västvärlden), hot (från de arabiska grannfolken) och rädsla. Man undrar om den från födelsen etablerade självbilden av en belägrad David mot omvärldens Goliat någonsin kommer att kunna behandlas bort, hur mycket starkare ”David” än blir.
Denna i grunden destruktiva självbild, målad med rädslans palett, har säkert fungerat som en användbar samlande kraft. Har den för de israeliska ledarna rent av blivit synonym med landets existensberättigande? Tänk om den israeliska tillvaron skulle framstå som tömd på mening utan ett yttre hot?
Man skulle vilja fråga ambassadör Dagan, försvarsminister Barak, premiärminster Netanyahu: är din högsta dröm att en dag få uppleva ett öppet Mellanöstern där judar och muslimer lever sida vid sida utan att någon bryr sig om vad man är? Ärligt?
Visst kan man ställa den frågan till Dagan, Barak etc. Men då bör samma fråga även ställas till Hamas, Hezbollah, Ahmadinejad mfl.
SvaraRaderaDen största sorgen med Israel/Palestina-konflikten är att ingen kan sluta anklaga den andre. Allting kommer sig därur. Hade det inte varit så blodigt och fruktansvärt så skulle man kallat det för barnsligt. Oförmågan att lyfta sig över nuet. Det är sånt man har ledare till, för att de också ska se bortom stunden och bygga ett samhälle som är rimligt och önskvärt.
SvaraRadera